Crash, boom, bang.


Pang i bygget och helt plötsligt gick kannan till kaffebryggaren i tusen bitar igår kväll. Vilken tur i oturen att jag fyller år snart och inte har önskat mig något särskilt av herr sambo.

Igår kväll fick jag alltså vara utan min kopp kaffe innan det var dags att åka och jobba. "Äsch, jag dricker kaffe där istället" tänkte jag. Jo men tjena; vid 02:45 inatt kunde jag ta min första kopp. Min kollega och jag inbillade oss nämligen då vi kom, och såg att vi bara hade en patient, att det skulle bli en lugn och ganska långsam natt för vår del. Men en patient blev plötsligt två, som i samma sekund blev tre, fyra och fem. Och när klockan var 06:45 imorse fick vi en en sjätte. Då gäller det att vara skärpt och fokuserad så man klarar av att utföra sitt arbete samt svara på alla miljoner frågor som patienten har.

Jag höll ingen koll på klockan direkt, men jag tror att jag kanske satt ner ungefär en halvtimma under nattpassets 10 timmar. Givetvis är det inte roligt att få in dåliga patienter, men det är roligt att ha att göra hela tiden. Hellre det än att bara sitta still.

Det återstår att se om den här natten blir lika fartfylld. Innan det är dags att ta reda på det blir det lite kvällsmat här hemma. Den står Johan för ikväll och jag tyckte han nämde något om laxgryta. Jag själv har precis kockat ihop en del av två till fikat på min födelsedag!


Ont ska med ont fördrivas.


Av erfarenhet vet jag att man kan få en jäkla träningsvärk av att rensa ogräs i flera timmar, därför stretchade jag i förebyggande syfte igår. Om det hjälpte? No, nej, never. Jag kände hur det smög på mig på jobbet inatt och att ta sig upp ur sängen idag var en utmaning. Någonstans har jag snappat upp att det enda som hjälper mot träningsvärk är att träna mer; rätt eller fel? Jag chansade och gav mig iväg till slingan tidigare ikväll. Det blev lika långt som sist, det vill säga 3 varv totalt. Det kändes helt okej när jag sprang, men så här i efterhand kan jag nog kanske tycka att det var lite dumt gjort. Varenda steg jag tar gör ont som satan i gatan och om jag kan röra mig överhuvudtaget under nattens arbetspass är jag lyckligt lottad.

Det är alltså dags att jobba inatt igen och just nu har jag lite ont i magen faktiskt, som alltid en stund innan jag ska åka. Jag vet egentligen inte varför, för när jag väl kommer dit känns det okej. Men imorse kom jag på vad det skulle kunna vara; jag tror jag går och väntar på en riktig katastrof-natt där allting är kaos. Dom nätter jag har jobbat hittills har varit så himla lugna. Frågan är när det smäller till på riktigt och framför allt: hur reagerar  jag då?


30, 2, rakt på.


Visste du att det är alldeles utmärkt att utföra HLR till låten "Stayin' alive" av Bee Gees? Det är nämligen en perfekt takt att hålla då man ska göra hjärtkompressioner; något jag övat på idag. Jag har varit på IVA på introduktionsdag och då hade vi bland annat HLR (hjärt- lungräddning) och AHLR (avancerad hjärt- lungräddning). Två undersköterskor till förutom jag själv, samt en sjuksköterska hade en scenario-övning där en patient fick hjärtstopp; något som man nog förr eller senare får uppleva på riktigt när man jobbar inne på IVA. Då kan det ju vara ganska skönt att veta hur man ska bete sig i det läget, så det kändes riktigt bra att få träna på det idag. Jag tror vi skötte oss bra, för vi blev minsann godkända.

Imorgon är också en introduktionsdag, fullsmockad med grejer att gå igenom. Mycket av det är sådant jag redan gått igenom med min handledare under inskolningen, och det är nog först nu jag börjar inse hur mycket jag faktiskt har lärt mig. Det känns fantastiskt roligt att känna till, och även kunna lite om det vi pratar om, istället för att stå som ett frågetecken som jag gjorde i början. Tänk om jag hade missat allt det här för att jag fegat ur och inte vågat testa?! Vilken tur att jag har en sån fin familj och underbara vänner som gav mig en spark i baken och sa till mig att ge det en chans. Tack! ♥




Dinner is served.


Hej och hå, idag är Carolin Nilsson slut som artist. Efter en natt utan någon sömn alls ungefär har dagen varit lååång. Jag jobbade igår kväll och ville ingenting annat än sova så jag skulle orka upp tidigt idag. Men istället vaknade jag flera gånger om; var uppe på toaletten, drack lite vatten, stördes av herr sambo som ena stunden pratade i sömnen för att sedan börja snarka och till sist inte ligga still. Tjena mors, i-landsproblem.

Nu så, nu är sista dagpasset på IVA gjort. Min handledare blev lite tårögd när jag lämnade en liten chokladask till henne som tack för dessa veckorna. Det har verkligen varit en lärorik tid och jag är så tacksam för hennes tålamod. Tänk om jag hade fått gå bredvid någon som inte alls hade varit så lugn, trygg och härlig som henne?! Då hade tiden garanterat inte rusat fram i samma fart. Hon har lärt mig så himla mycket och vi har haft många goa' skratt längs vägen.
Imorgon går jag bredvid ytterliggare en natt, sedan är det dags för mig att göra entré som solo. Jag får lite ont i magen när jag tänker på det, men det ska säkert gå fint det också.

Nu ringde klockan i köket, vilket betyder att det är dags att hälla av pastavattnet och slå sig ner till bords. Det blir alltså pasta till kvällsmat, tillsammans med en god pastasås. Herr sambo har kockat och han brukar lyckas med det mesta, så nu ska det bli riktigt gott med mat!


Dance with me tonight.


"Pizza, film, cips och dipp?" frågade herr sambo när jag kom innanför dörren i eftermiddag. Man skulle nästan kunna ana att han var på fest igår kväll. Själv jobbade jag ju till 21:45. Det borde nästan vara förbjudet att jobba kvällen och sedan börja 07:00 dagen efter, för någon vidare sömn blir det inte. Jag var ju tvungen att äta när jag kom hem igår med såklart, så klockan drog nog iväg till närmare halv tolv innan jag kom i säng.

Det här var min sista dag bredvid på IVA. Vem tryckte på snabbspola?! Hur in i hela friden kunde fem veckor gå så fort, det förstår jag verkligen inte. Nu har jag tre nätters inskolning sedan är det tänkt att jag ska klara mig på egen hand. Hej-klump-i-magen-så-fort-jag-tänker-på-det. Ensam är jag ju förstås aldrig, men jag har ingen trygg och go' handledare att vända mig till. Hon har verkligen varit helt fantastisk.

Jag måste få skryta lite förresten, för gissa vad jag gjorde idag? Jag tog ett blodprov! Det låter väl kanske inte mycket för världen, men är man lite skraj för nålar som jag är, så är det banne mig bra gjort. Att lyckas på första försöket är inte heller illa pinkat. High five!

Nu blir det söndagsmys all in. Jag får väl försöka kompensera lite för att jag drog iväg i fredags kanske. Men lite vin i fina, goda vänners lag är aldrig fel.


Intensivt på intensiven.


"Nähe tack, nu får det nog allt vara bra. Det får liksom inte plats mer för tillfället." Så där sa min hjärna i eftermiddag när jag gick hem från jobbet. Här hemma bröt jag ihop en kort stund innan, antagligen utmattad både fysiskt och psykiskt. Det har varit 4 intensiva men oerhört roliga veckor på mitt nya jobb, men nu säger kroppen ifrån att den inte orkar ta in mer. En långledighet fredag, lördag, söndag OCH måndag är därför väldigt välkommet just nu!

Jag ska faktiskt försöka att inte tänka alltför mycket på IVA under mina lediga dagar, vilket antagligen aldrig kommer fungera. Men tanken är ju i alla fall god. Jag börjar ikväll genom att ge järnet på ett box-pass med världens bästa H. Det ska bli skönt att få fokusera på något annat en liten stund och koppla bort världen på IVA med alla dess apparater, slangar, tuber, sladdar, nålar och så vidare och så vidare och så vidare...


Glass i stora lass.


Igår gick jag och la mig strax efter 21:00. Det har nog aldrig inträffat en fredagkväll?! Men ringer väcklarklockan vid 5-tiden dagen efter är det ett måste att sova, i alla fall om man heter Carolin Nilsson. Det var segt att ta sig upp imorse vill jag lova, för det var så himla varmt och gott under täcket. Termometern visade -16 idag; ännu kallare än igår alltså. Brrr!

Vi har haft en fin och bra dag på IVA idag. Med endast 2 patienter där jag var kunde vi göra allting i lugn och ro och lägga lite extra energi på små, men ack så viktiga, saker. Jag fick förresten ett lite annorlunda uppdrag utav en av patienterna: köpa 350 kg glass. Om jag inte orkade bära hem det kunde jag beställa en taxi som denne skulle betala åt mig. En halv liter italiensk matolja skulle jag också ordna, för det kunde minsann rädda liv. Haha!

Nu återstår det att se vad den här lördagkvällen har att erbjuda. Eller snarare vad jag orkar åstadkomma kanske. Jag ska inte sticka under stolen med att det faktiskt hade varit gott att "bara" vara hemma, men frågan är om min sambo känner likadant. Han pratade om bio igår, men jag tror risken är ganska stor att jag somnar vid en sådan tillställning. Kanske blir det soffläge framför tv'n här hemma istället? Den som lever får se.


En styck sambo + jag = Helsingborg 2009


En styck lång arbetsdag, check.


17:10 klev jag innaför dörren här hemma. Det vill säga exakt 12 timmar sedan jag gick upp imorse. Egentligen skulle jag bara jobbat 7-16 idag, men då vi fick in ett stort trauma strax innan fick jag stanna lite längre. Idag har varit en tuff dag, psykiskt sett. Jag beundrar all personal inne på IVA, dom är så oerhört proffsiga. Medans jag själv sprang omkring som en liten yr höna har dom verkligen stenkoll på allting. En vacker dag ska jag nog nå dit med, men just nu känns det väldigt, väldigt avlägset.

Tanken var att jag skulle åka till mitt gamla jobb en sväng ikväll, men jag får se om jag orkar med det. Just nu är jag bara helt slut i kroppen. Jag får se hur det känns om en stund. Annars håller jag mig hemma och åker dit en annan gång. Egentligen är det väl ingen brådska men jag borde ta mig dit och lämna mitt schema i alla fall. Inte för att jag förstår varför jag ska engagera mig i det när jag inte ens är där, men ibland får man bara lyda order.

Imorgon är jag ledig vilket känns bra. Då ska jag försöka ladda upp batterierna inför jobb fredag, lördag och söndag!


Morgonstund har guld i mund.


Dagarna går fort och jag gör så mycket annat att jag inte har tid att skriva här. Helgen rusade förbi, likaså måndag, tisdag och onsdag. Nu är det torsdag och snart är det helg igen!?

Nu för tiden är jag på IVA dygnet runt. Jag jobbar om dagarna och kvällarna, och om nätterna drömmer jag om det. Den här veckan har varit tuff, men spännande och rolig. Det tar på krafterna att försöka trycka in all info i huvudet vilket gör att det bara susar i säven emellanåt. Vi har förflyttat oss från den lite lugnare platsen till en där det är övervakning konstant. Det är mycket tekniska prylar att hålla reda på och jag förstår knappt hälften, vilket känns lite frustrerande ibland då jag vill lära mig allt på samma gång. Men det kommer väl med tiden.

Nu ska jag ta en smörgås till och fylla på kaffekoppen, sedan är det snart dags att åka. Jag får väl skrapa rutorna först kan jag tro. Fy tusan, så kallt det är ute nu!


TGIF. (Thank God It's Friday.)


Ikväll har vi kört klassiskt fredagsmys a'la tacos här på Hultavägen. Jag skulle gissa att vi inte är ensamma om detta i vårt avlånga land? Riktigt gott med fredag hur som helst. Jag behöver vara ledig ett par dagar nu för att smälta veckan som gått. Oh my, vad det är snurrigt i det lilla huvudet. Ett glas vin gör väl kanske inte saken bättre, men jag tyckte jag var värd det idag!

Jag smet faktiskt från tv'n ett tag, där sambon ligger, och så satte jag mig här vid datorn en stund istället - för att skriva ut en bild på hur man sätter elektroderna vid EKG... Jo, men tjena; för det finns ju absolut inte roligare saker att göra en fredagkväll...?! Haha!

Imorgon är det lördag och då tar vi lite sovmorgon. I alla fall till åtta, halv nio, och det är minsann sovmorgon om man är van vid att stiga upp klockan fem. Vi har tänkt oss att komma iväg till Göteborg, där vi ska hämta vår nya bastudörr som vi beställde för ett par veckor sedan. Väl hemma ska jag försöka ta mig ut på en långpromenad om vädret tillåter. Kvällen kommer att tillbringas med fina och goa' vänner. Vi ska in till Varberg och äta och efteråt blir det en god fortsättning hemma hos någon är tanken. Kul, kul!



This is how we do it!                    


Det finns mirakel.


Hör och häpna! Rita kors i taket! Trilla av stolen! Vet ni vad som hände igår?! Jag, Carolin Nilsson, gick och la mig innan 21:30 - och somnade. Sedan sov jag nog mest hela natten fram tills klockan var runt 04:30. En halvtimma senare ringde väckarklockan och då var det dags att gå upp. Med lite frukost i magen åkte jag sedan till Varberg med destination sjukhuset, IVA. Andra dagen är därmed gjord och oj, vad det känns bra! Idag hade jag liiite mer koll på vad som skulle göras. Min handledare låter mig dessutom göra saker själv, vilket jag anser vara det bästa sättet att lära sig saker på. Idag har jag till exempel kopplat upp två EKG. Bara det är en hel vetenskap ska jag be att få tala om. Att veta var alla elektroder ska sitta och sedan sätta alla sladdar rätt är inte lätt, men jag gillar utmaningen. Jag kan inte riktigt förstå varför jag varit så orolig och nervös över detta innan. Så mycket som jag lärt mig under dessa två dagar har jag inte gjort under alla år jag jobbat innan känns det som. KUL!

Samtidigt vet jag att jag har en lååång väg kvar att vandra. Det finns så mycket att lära sig att det inte är klokt. Frågan är om man någonsin kan bli full-lärd på en sådan avdelning som intensiven? Det känns inte så. Men det är lite det som är grejen kan jag tycka; att ingen arbetsdag är den andra lik. Patienter kommer och försvinner, nya kommer in. Man vet aldrig vad som väntar! Och ännu en gång; vilken underbar personal. Alla är så oerhört trevliga. Jag känner mig verkligen i trygga händer.

Något säger mig att jag lär kasta in handduken ganska tidigt ikväll med. Men imorgon har jag minsann sovmorgon. Då börjar jag jobba först vid 14:00. Det känns gott för det är ganska snurrigt i mitt lilla huvud just nu...

En smörgås och lite varm choklad låter som en bra idé nu tycker jag. Godafton. ♥


Dagen med stort D.


Trots att jag var helt övertygad om att jag skulle bli uppäten av hajar idag så överlevde jag! Denna lilla guldfisk klarade sig faktiskt ganska bra i det stora havet med dom stora fiskarna. Mycket tack vare den underbara personal som arbetar på IVA; så trygga och lugna människor. Min handledare är verkligen kanon och det känns så skönt att känna så redan efter första dagen. Men hjälp, så mycket nytt att lära sig och hålla reda på. Det bara snurrar i skallen just nu. Och bara det att ta sig upp i tid imorse känns i hela kroppen. Hej och välkommen till verkligheten, Carolin Nilsson. Det är så här det känns att jobba normala tider på dygnet!




Fortsätt simma.


Oj. Detta blev mycket jobbigare än vad jag hade trott. Att säga hejdå till en gråtande kollega var inte riktigt vad jag hade förväntat mig och helt plötsligt kändes allting väldigt tungt. Hela vägen hem från jobbet rann tårarna ner för mina kinder. Jag lämnar ju inte mitt jobb för att jag inte trivs, vilket på ett sätt känns bra, men samtidigt jobbigt. En liten guldfisk, det är vad jag har varit och kallats på jobbet. Nu måste den här guldfisken våga prova simma i ett öppet hav och inte bara i en liten glas-skål. Hoppas att jag inte drunknar eller blir uppäten av stora hajar!

Det känns sjukt läskigt att släppa den trygga tillvaron för något helt nytt och främmande. Jobbet jag haft i så många år kan jag utantill och nu väntar ett helt nytt äventyr där jag kommer få börja från noll, nada, zero. Samtidigt som jag ser det som en jäkla bra utmaning så är det skrämmande på något vis. Det är svårt att förklara och låter kanske löjligt, men så är det. Det som känns oerhört skönt är att jag vet att jag har min tjänst kvar på det gamla jobbet om det nya skulle visa sig inte vara något för mig. Men med den inställningen kommer man inte långt, så nu ska jag tänka om och tänka rätt. Nu ska jag ta den här chansen och göra det allra bästa jag kan. En förändring har jag strävat efter så länge och nu har jag möjligheten!

          "När livet känns hårt, vet du vad du ska göra då? Fortsätt simma, fortsätt simma!"




It's time to go now, time to wave goodbye now.


Det verkar som om promenader är min grej nu för tiden. Precis som med löpningen blir det lite av en drog att få komma ut en stund varje dag. Men den där löpningen har visst legat på is ett tag. Lusten till att springa har inte riktigt funnits, men tidigare ikväll blev jag faktiskt lite sugen. Det var under min promenad som jag såg att belysningen på slingan äntligen fungerade igen. Det har den inte gjort sedan stormen den första advent. Så vem vet, nu kanske jag ger mig ut snart igen!? För det är där jag trivs bäst att springa, på slingan. Att springa på gatorna här i samhället är inte alls min grej. På slingan vet jag hur mycket jag orkar och kan därför pusha mig själv lite mer, vilket jag inte gör på gatorna. Där ger jag helt enkelt upp när det börjar bli lite jobbigt.

Alldeles nyligen landade ett antal köttbullar tillsammans med potatismos i min mage. Jag ska låta det sjunka lite innan jag ger mig på en kopp kaffe, sedan är det dags att åka till jobbet. Inatt är det min sista natt innan tjänstledigheten. Jag undrar hur det kommer kännas imorgon bitti när jag ska gå hem? Redan imorse var det lite vemodigt då några kollegor kramade mig hejdå och önskade lycka till...


Vilse i pannkakan.


Tänk att en trettondagsafton + en trettondag jul kan göra en så vilsen? Igår kändes det som lördag och hela dagen idag har jag gått omkring och inbillat mig att det är söndag.

Dagarna som gått har varit fina sådana. Vi har hunnit med en hel del; bland annat Göteborg tur- och retur där vi beställde en ny bastudörr. Tänk att Johan och jag snart varit tillsammans i 4 år, men inte en enda gång har jag bastat här på Hultavägen?! Det ska det bli ändring på nu, bara dörren kommer på plats! Förutom staden där alla heter Glenn har vi umgåtts med nära och kära. I torsdagskväll var vi hos Mattias och Michelle där vi bjöds på tacos. Ett par glas vin upptill smakade fint. Även igår drack jag lite vin, men då var det hemma hos far. Där befann vi oss nästan hela dagen lång, förutom ett litet besök av Erik, Emma och Mira på förmiddagen.
Idag sov jag bort förmiddagen för att orka jobba inatt. Jag ringde mamma efter middag och frågade om hon ville följa med ut och gå, vilket hon ville. Nästan 6 km blev det. Skönt!

Min lördagkväll, som jag trodde var söndag, ska alltså tillbringas på jobbet. Idag och imorgon jobbar jag, sedan har jag bara 2 nätter kvar innan det är dags för nya äventyr. Ett äventyr som jag drömde mardrömmar om inatt. Inte en enda människa hade tid att ta hand om mig, så jag irrade omkring ensam inne på IVA. Helt plötsligt sög en kvinna tag i min arm och vrålade att hon skulle föda barn. I nästa sekund stod jag med hennes bebis i famnen. När jag vände mig om flög dörrarna upp och ett helt ambulansteam kom in och skrek att dom hade med sig personer som varit med i en trafikolycka. Hjäääälp. Andas Carolin, andas! Andas in. Andas ut.

Nu blir det soffhäng en liten stund innan verkligheten kallar. Ha en fin lördag! ♥



These boots are made for walking.


"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" bestämde jag mig för innan och tog mig ut på en uppfriskande promenad. Jag hade först bara tänkt gå ner till affären och posta ett par brev, men väl där bestämde jag mig för att gå lite längre. Den sista biten hem ångrade jag detta tusen gånger om. Det blåste så mycket att jag knappt kunde ta mig framåt. Att det regnar har jag inte så ont av, men den här förbannade blåsten - den gör mig tokig! Torr om fötterna höll jag mig i alla fall. Det här var nämligen premiären för mina nya kängor och dom var grrreat, som tigern i Kellogg's Frosties säger.

Breven jag postade var till personalavdelningen på sjukhuset i Varberg. Jag fick ett stort kuvert därifrån med en himla massa papper och olika broschyrer att läsa igenom, samt en del papper att skriva under inför vad som väntar mig. Idag om två veckor är det dags för mig att gå mitt första pass på IVA. Hur det känns? Läskigt, nervöst, roligt, spännande. Det liksom kittlar lite i magen när jag tänker på det, samtidigt som jag får lite sorg. 5 nätter har jag kvar på mitt nuvarande jobb att arbeta, varav den ena är inatt. Det känns väldigt konstigt att jag ska lämna det stället. Konstigt och lite ledsamt. Men jag tror och hoppas att detta blir hur bra som helst!




RSS 2.0