The sound of silence.

 
Dags att bryta tystnaden. Att försöka sammanfatta vad som hänt dom senaste 2 månaderna är dock omöjligt, då livet bjudit på såna jäkla härliga highfive-tillfällen gång på gång. Ni vet såna där stunder som man liksom aldrig riktigt vill ska ta slut? Stunder som man nästan får nypa sig i armen för att se om man ens är vaken egentligen, då hela livet känns som ett disco och som en enda stor dröm. Som för två helger sen till exempel;
 
efter nattjobb på det sjuka huset vaknade jag upp till ännu en solig och varm eftermiddag, som sedan följdes av en kväll nere på stranden med fina vänner. Grill, snacks, ett par goa' öl, sand mellan tårna. Och som avslutning en kall grogg på grannens altan, för att sedan cykla hem i den helt ljumna sommarnatten för att vara pigg och laddad inför söndagen. Som ett litet barn på julafton satte jag mig på tåget upp till Göteborg där det rådde total Håkanfeber i hela staden. En god surdegspizza och ett glas rosé slank ner till tonerna av olika trubadurer som tolkade Håkans låtar. Därefter lite gött häng i parken i Trädgårn' och sedan vidare till Ullevi och 3 timmars eufori. "Explodera!" ropade han från scenen flera gånger om, och vi gjorde som han sa. 70 144 personer - nytt publikrekord - som fullkomligt tjöt av lycka och dansade oss kvällen igenom. Kanske att en och annan tår letade sig fram emellanåt med. Håkan, Håkan, Håkan... Du är och förblir den mest magiska jag vet, flera gånger om. ♥
 
Och imorgon för en vecka sedan fyllde världens bästa mamma 60 år. Det firades i Ästad med bubbel, snittar, ost och kex, jordgubbar, bad, 3-rättersmiddag med vinpaket, en drink eller två, övernattning i storstuga samt frukost dagen efter. Hur mysigt som helst och jag hade lätt kunnat stanna ett dygn till. Istället ägnade vi dagen åt att fixa och trixa med hur vi skulle ta oss till Stockholm på söndagen. Herr sambo skulle till Finland och hämta hem en ny betongpump och jag fick äran att följa med. Fantastiskt lägligt bara att SAS passade på att gå ut i strejk och att flyget till huvudstaden blev inställt. Det fick bli tåg istället; ett med tekniska problem vilket i sin tur ledde till försening. Och så blev vi sinkade på bussen ut till Arlanda då en bärgare blockerade vägen. Väl framme var det för sent att checka in men vi fick lov att försöka ta oss till gaten ändå. Och vi hann, efter ett maratonlopp inne på flygplatsen där vi parerade folk till höger och vänster, samt försökte att inte välta flaskor i Taxfreen när vi sladdade igenom den.
 
Till Finland kom vi till slut. Närmare bestämt till Tampere där vi bodde på ett flott hotell med skybar på 25:e våningen. Där tog vi varsin drink och tittade på utsikten, innan vi gick ner till restaurangen och åt en 3-rättersmiddag och drack rödtjut. Dagen efter bjöds vi på en härlig frukostbuffé innan vi blev hämtade av Reijo vars företag är det som byggt ihop betongpumpen. Resten av dagen tillbringade vi sedan i Pori och Ulvila, och efter sisådär 5 timmar på SARAKA kände jag att det kanske vore läge att byta karriär!? Dom där 5 timmarna skulle egentligen bara varit ett par, var tanken från början. Teknikern och elektrikern på företaget stod dock och kliade sig i huvudet en bra stund då dom inte förstod varför pumpen krånglade, så ett tag blev det tal om att vi skulle boka om hemresan och bli kvar i Finland ytterligare ett dygn. Men helt plötsligt fungerade allt som det skulle och vi gasade på mot Åbo och färjan som skulle lämna hamn 20:55. Sisådär 5 minuter innan var vi framme och vi hann väl egentligen bara köra ombord lastbilen innan luckan stängdes bakom oss... Harregud, sicken resa!
 
Grill och mys vid havet med fina vänner.  ♥
 
Håkan!
 
Hipp hurra och grattis, världens bästa mamma!
 
Mot Finland.
 
 

Hangovermåndag.

 
Man hade ju kunnat tro att den här numera 31-åringen skulle lärt sig av alla sina misstag och inte ge sig ut och härja dagen innan jobb. Men icke sa Nicke. Och även om natten på jobbet gick finfint så var dom ord som kom ur min mun när jag hängde vid automaten och fyllde på kaffekoppen för sjunde gången inte särskilt vackra. Jag borde ju veta bättre. Borde lära mig. Men jag gör ju aldrig det. Lär mig av mina misstag alltså; vet inte riktigt vilket ämne det är jag har en brist av? Kanske nästa år, efter nästa födelsedag? Förra året tillbringade jag den bland sol, värme, hav, vind, palmer, och massor av goda drinkar i baren på hotellet på Kap Verde. I år bjöds jag på skönsång, blommor, presenter och våffelmys här hemma. Inte att förakta det heller minsann. Och imorgon är det tydligen redan två veckor sedan jag blev ett år äldre. Och även är imorgon dagen då det är herr sambos tur att ha födelsedag. Hipp hurra och grattis! ♥
 
Tillbaka till helgen, och tillbaka till dom senaste veckorna som helt plötsligt for förbi. Livet är sådär gött just nu och bjussar på en massa härliga stunder. Som helgen i Helsingborg/Helsingör med Gabbe och Åsa för snart tre veckor sedan till exempel. Jag hade ont i magen efter allt skratt när vi kom hem efter den resan. Det borde ju vara ett bevis på att man haft det roligt?
Och så kom påsken och dundrade förbi med på tok för mycket av det goda; i form av mat och efterrätt och godis och påskmust. Jag fullkomligt rullade till jobbet både på skärtorsdagen och långfredagen av proppmätthet. Påskafton blev sådär spontan och härlig och bjöd på grill i Veddige hos H & M och deras pojkar. Kvällen toppades dessutom med att vi fick frågan om vi vill bli Whilliams faddrar. Vilken fantastisk ära. ♥
 
På påskdagen fylldes huset av nära och kära då vi bjudit in till kalas för att fira oss båda. Finfin kväll tillsammans med dom vi gillar allra bäst. Och ännu en gång galet god mat. Vi hade gjort ugnsbakad lax och den blev verkligen så himla lyckad. Och så fick vi fina blommor, presenter, och en väldigt mysig och trevlig afton.
 
Lite jobb som grädde på moset och vips så var det helg igen. Vi var här i lördags med ett gäng härliga vänner. Grill, skratt, prat och flädergrogg. Och sen skulle vi till staden och gå till Societén. Något som egentligen kunde kvittat såhär i efterhand; för det är ju alltid tusen gånger roligare hemma?! Innan alla kommer ifrån varandra och försvinner åt varsitt håll, i natten och dimman. Och även om jag faktiskt drack mycket vatten där inne så kom ju tröttheten som ett brev på posten dagen efter. Slut som artist, för typ 1347:e gången i mitt liv!? Oh well. Yolo?
 

Plåster på såren.

 
Vid sisådär 17:30 igår fick jag tagit mig ur Marias soffa; det vill säga över 4 timmar senare än när jag satte mig i den. Vi skulle ju "bara" fika lite, men tiden flög visst iväg!? Det kan lätt bli så när man inte ses så ofta och har tusen saker att prata om. Och särskilt när det finns en ny liten människa som snor all uppmärksamhet typ. En liten Freja som är hur söt som helst. ♥
 
Åkte från härliga Läjet till sist och landade hemma där jag dök in i herr sambos famn. Bomschackalack och IN YOUR FACE, din vrånga läkare som jag träffade på vårdcentralen i höstas. Du undrade vad jag gjorde där? Vad jag trodde jag skulle få ut av att göra en medicinsk bedömning? Jaaa du, jag funderar starkt på att skicka en kopia till dig på mailet jag fick igår, så kanske du tar ett varv runt huset och tänker om, tänker rätt? Eller åtminstone så överväger jag att ringa till dig och upplysa dig om att ditt bemötande inte var särskilt proffsigt, och att jag hoppas du inte utsätter fler, redan söndergråtna, människor för samma pissiga attityd.
 
Pengar är absolut inte allt, och jämfört med kärlek så kan dom slänga sig i väggen. Så tack gode Gud för den bäste sambon ever. Han som står ut med mig i ur och skur. Och särskilt efter olyckan med bilen för 1,5 år sedan. Så mycket blod, svett och tårar som han fått stå ut med under den resans gång. Hade jag varit honom hade jag nog checkat ut för längesedan. Men som tur är finns han kvar vid min sida, och igår skålade vi med lite bubbel här hemma. Efter att jag brutit ihop ännu en gång. Det var som om luften bara gick ur mig, samtidigt som jag blev så jäkla glad över beskedet jag fick från Volvia tidigare under dagen; en ersättning som ger lite plåster på såren och som jag tänker att vi ska unna oss något riktigt härligt för. En resa till något varmt land så småningom, till exempel. ♥ ♥ ♥
 
 

Då som nu för alltid.

 
Almanackan visar måndag men för mig känns det mer som fredag. Efter en hel helg på jobbet klev jag ur bubblan imorse. När klockan ringde tidigare idag var jag så trött att jag egentligen bara velat vända på mig och somna om. Men jag tog mig upp och iväg på en härlig massage hos en fin Annelie, also known as en av mina kollegor. Så nu sitter jag här lite lagom mosig i skallen och surplar på en kopp kaffe. Laddar inför en varm dusch och sedan tänker jag minsann krypa upp i soffan med ett glas vin och käka lösgodis. Något säger mig att jag inte blir så långvarig i afton då ögonen redan går i kors.
 
Imorgon väntar en härlig dag; då ska jag åka och fika och sniffa på bebis hos Maria i Läjet. För drygt 2 månader sedan kom deras Freja till världen och det ska bli så mysigt att ses. ♥
Har jag tur hinner jag dessutom träffa Jessica en sväng efteråt. Fina, fina vänner. Mitt hjärta slår dubbelslag när jag tänker på dom. Lyckligt lottad över dessa vackra människor i mitt liv.
 
Redan på onsdag kallar jobbet igen så ingen ro, ingen vila. Men vad gör väl det när man har en fantastisk helg att se fram emot!? På lördag åker vi som bekant söderut tillsammans med Gabbe och Åsa, med destination Helsingborg. Jag längtar så jag kan avlida!
 
 

Dagens eko.

 
Här är det minsann glest mellan inläggen. Nu är det snart en månad sedan jag skrev sist och sedan dess har det hänt en massa saker. Jag har tillbringat en del tid i min gröna pyjamas på det sjuka huset. Var lite sugen på att söka en tjänst som låg ute på en vårdcentral i Varbergstrakten. Började skriva CV och personligt brev, men sedan förstod jag inte riktigt vad jag höll på med. Jag fullkomligt älskar ju mitt nuvarande jobb!? Helt klart den bästa arbetsplatsen med dom bästa kollegorna. Och den där adrenalinkicken jag får många gånger går nog inte riktigt att hitta på en vårdcentral. Det som däremot lockade var arbetstiderna. Det här med att vara en nattuggla är som bekant något jag nog gärna skulle vilja komma ifrån, då det sliter mycket på mig både psykiskt och fysiskt. Självklart skulle jag kunna fråga om det finns möjlighet att gå över till dagtid på IVA, men jag vette tusan... då stannar jag nog hellre på natten ärligt talat. Kvällar och helger är ju ingenting jag kommer undan ändå menar jag. Får klura lite till över saken och se om jag känner mig mer redo att söka en annan tjänst längre fram kanske.
 
Här hemma har det hänt saker! För några veckor sedan började vi ju renovera hallen och nu är den så gott som färdig. Och jisses, så himla fin den blir. Vi är så nöjda med vad vi åstadkommit! Nu är det bara resten kvar. Lite ny tapet på resten av väggarna och så småningom ett nytt golv.
 
I helgen som gick tog vi en liten paus från målandet av trappa och begav oss till Falkenberg. Världens bäste pappa och hans fru har fyllt 60 och det skulle firas. Vi var 6 flickor med respektive som blev bjudna på denna vistelse, och umgicks i nästan exakt 24 timmar på Strandbaden. Vilket härligt ställe! Och vilken fantastisk mat; vi hann med att äta lunch, 3-rätters och frukost, och allting var helt makalöst gott. Det bjöds även på bubbel, lite bad, massor av skratt, popquiz samt lösa-världsproblem-fram-till-tre-på-natten med lillasyster Lina och Gurra.
 
Den här helgen blir inte riktigt lika festlig då det står jobb på schemat. Men det tar vi igen nästa helg då vi ska till Helsingborg tillsammans med Gabbe och Åsa. Vi har bokat in oss på Marina Plaza och köpt tura-paket, så innan en god middag på kvällen ska vi ta en sväng över till Danmark. Ser fram emot en härlig helg med fina vänner. Och fler av dom finns det; till exempel har vi bjudit in oss till H & M och deras grabbar på kvällsmat idag. Och imorgon ska vi till Sara och Mårten för samma sak. ♥
 
 

Cry me a river.

 
Jo men tjena livet, du får inte jättemånga pluspoäng av mig hittills i år. Funderar lite på om vi har något otalt du och jag, eller om det bara är såhär det blir emellanåt? Skulle ju tippa på det sista, men ibland undrar man ju vad tusan man gjort för att förtjäna vissa saker.
 
Magsjuka, check. Förkylning, check. Precis som förra året vid den här tiden fast då körde jag det tvärtom istället. Lite variation får man väl ändå se till att ha på grejerna? Dessutom får man nog försöka ta det hela med ro och ha glimten i ögat, så blir det nog snart bättre. Lite frisk luft gjorde i alla fall susen inbillar jag mig. Kom nyligen in från en långsam, men ack så skön, promenad nere vid havet. Med den vyn runt hörnet kan man ju inte annat än att bli lycklig och den där förkylningen kändes inte riiiktiiigt lika jobbig längre.
 
Och imorgon ska jag klippa mig. Lite tisdagslyx är ju aldrig fel. Funderar seriöst på att raka av mig allt håret på skallen och skänka till bättre behövande. Fast nä, det skulle nog inte riktigt passa mig när jag tänker efter. Men kanske att det får bli någon förändring i alla fall, för jag är lite trött på det som det är nu. När det väl gäller är jag nog för feg för det skulle jag tro dock. Den som lever får se, och först och främst ska jag ju orka ta mig dit också. För tillfället känns det ungefär som att tåg har kört över mig. Och ärligt talat; HUR mycket snor kan man producera egentligen!? Helt sjukt ju. Snart snyter jag nog ut hela hjärnan känns det som... 
 
Förutom att antagligen låta en aning bitter över livet just nu så har det ju som vanligt sina ljusa stunder också förstås. Vi har äntligen(!) påbörjat projekt-renovera-hallen här hemma. Vi ska byta ytterdörr till en med fönster i så det blir lite mer ljusinsläpp, sätta upp träpanel på två av väggarna samt tapetsera dom andra. Lite nya möbler ska in också i form av en spegel, sko- och hatthylla, byrå. Dessutom är planen att trappan ska målas vit så småningom, men vi börjar med dörren och träpanelen. Vi var och beställde grejerna i slutet på förra veckan så nu väntar jag bara på att dom ska ringa och säga att vi kan komma och hämta det, så vi kan börja på!
 
 

Hello from the other side.

 
För ett par veckor sedan hade IVA och jag årsdag. Jag fick en smärre chock när jag insåg att dom två år jag hade kunnat förlika mig med att jag varit där istället visade sig vara fyra. Fyra!? Hur är det ens möjligt? För någon som inte riktigt kommer överrens med att tiden flyger iväg var det faktiskt lite svårt att smälta. Och sällan har en ledig vecka från det där jobbet varit så efterlängtad som nu. Nog för att jag fullkomligt älskar stället, men ibland behöver man en paus. Som nu, då det är och har varit högtryck länge. Tålamodet tryter till slut och irritationen tar över. När man dessutom tar med sig jobbet hem rent mentalt så är det inte längre helt optimalt.
 
Det var därför med lätta steg jag lämnade det sjuka huset imorse. Dom gröna kläderna hänger i skåpet och behöver inte tas fram förrän nästa måndag. Stort plus att halva den här veckan dessutom ska tillbringas på annan plats än i hemmet. Tidigt på torsdagmorgon packar vi in oss i bilen och åker till Branäs i Värmland för en weekend i fjällen. Svärfar fyller 60 och har bjudit med oss. Se upp i backen! Ser fram emot skidåkning, afterski, pulkarace, varm choklad, pjäxor som skaver, rosiga kinder, kortspel, bastubad och allt annat som hör till. ♥
 
Bild tagen i Spannarp förra veckan då det var sådär makalöst vackert ute.
"Det är som att vara i Narnia" sa söstra mi och exakt så kändes det!
 

Ring in det nya och ring ut det gamla.

 
Sista dagen på 2015 är här. Älgen är i ugnen sedan tidigt imorse, och den står för varmrätten i afton. Pulled moose tillsammans med klyftpotatis, sallad och coleslaw. Innan dess serveras en toast med en röra på räkor och kräftstjärtar. Och till efterrätt om någon orkar en cheesecake med mariannetårta ovanpå en browniebotten. Det mousserande står på kylning och raketerna ligger redo i garaget. Vi ska vara här hos oss på Hultavägen tillsammans med fina vänner. Förhoppningsvis blir det en relativt lugn kväll så vi orkar med imorgon med. Då är vi nämligen bjudna på 30-årskalas till Sara. Bygdegårdsfest med massor av kul folk. Och sedan på lördag ska vi fira jul hos pappa i Läjet. Fullt ös med andra ord, och den där ledigheten som jag sett fram emot så länge lär försvinna i ett naffs. Jobbet har tagit mycket tid och energi den senaste tiden, men det lugnar som tur är ner sig en aning i början på nästa år.
 
2016 alltså. Ett helt nytt år med helt oskrivna blad. Onekligen spännande. En nystart är alltid välkommen. Skönt att på något vis kunna lägga saker bakom sig, vare sig dom är tråkiga eller ej, och istället blicka framåt mot nya äventyr.
 
Gott slut och gott nytt! Skål och välkommen 2016!
 
 

Körförbud.

 
Den där lediga helgen jag skrev om sist försvann lika snabbt som den kom, och nu har ytterligare en rasslat förbi. Den som gått har jag tillbringat på jobbet och har därmed inte gjort mycket mer än det klassiska äta, jobba, sova. Förutom i fredags innan jag gick på; då var jag i Spannarp hela dagen hos mina guldkorn till syskonbarn. Massor av mys och kärlek i utbyte av att få passa dom själv några timmar när deras mamma jobbade. Som bomull för själen. ♥
 
Tisdag idag och min dag började väl vid sisådär 04:30. Då vaknade jag nämligen, efter att ha sovit typ 3-4 timmar. På tok för lite med andra ord, och tydligen helt jäkla omöjligt att somna om. Så där låg jag och vred och vände på mig i några timmar innan jag gav upp och erkände mig besegrad. Det är så sjukt jobbigt för jag har kommit in i någon ond cirkel gällande det där med sömnen. När jag jobbar går det hur fint som helst att sova; jag hinner knappt lägga huvudet på kudden innan jag däckar, antagligen av ren utmattning. Men dom där nätterna när jag är ledig och hemma, då funkar det inte riktigt lika bra, om vi säger så. Det tar lång tid innan jag kommer till ro och när jag väl gjort det vaknar jag upp efter bara några timmar och kan inte somna om, hur jag än bär mig åt. Och så den där jädra värken efter olyckan, den gör ju knappast saken bättre. Jag tror inte det är den jag vaknar av, men när jag väl gjort det så är det liksom kört. Då smyger den sig sakta men säkert på och tar ett stadigt tag om mig och vägrar släppa taget.
 
Imorse tyckte jag ärligt talat så himla synd om mig själv att jag grät en skvätt. Dels av smärtan och dels av sömnbristen skulle jag tro. "Besvären ter sig som whiplashskada" är orden som klingar i skallen. Samma ord som läkaren skrev i sina papper efter en ny bedömning av mig för ett tag sedan. Jag gick inte igenom besiktningen med andra ord, och just nu känns det lite som om att jag inte orkar reparera något för att få klartecken till att köra igen. Och jag antar att det får lov att kännas sådär emellanåt. Huvudsaken är att jag inte stannar där nere på botten, som någon klok människa i min närvaro sa till mig. Men det är lättare sagt än gjort och jag orkar liksom inte riktigt med mig själv nu för tiden. Jag står mest i pausläge och får typ ingenting vettigt gjort får jag känslan av. Finns liksom tusen saker jag egentligen borde ta tag i, men "jag gör det en annan dag" tänker jag hela tiden...
 
Och annars då? Jorå. Den där julen har sakta men säkert börjat flytta in i vårt hus. Ikväll får granen antagligen komma in från garaget och igår kom några av tomtarna från förrådet i källaren fram. Dom flesta klapparna är köpta. Finliret fixas antagligen till helgen då vi ska ut på äventyr, herr sambo och jag. Mitt i allt julkaos har jag nämligen ordnat en hotellnatt fredag-lördag åt oss i Göteborg. Välbehövligt för oss båda skulle jag tro. Igår slog jag dessutom till och bokade bord på Texas Longhorn åt oss, så dit ska vi och käka på fredagkvällen. Lördagen ska vi tillbringa med H & Mikael samt Galenskaparna & After Shave. Jag fick biljetter till deras senaste föreställning i present när jag fyllde 30; "Spargrisarna kan rädda världen". Ser onekligen fram emot helgen med andra ord. Ska bli skönt att bryta vardagen lite.
 
Nu: kaffe, kaffe och mer kaffe. Det är nog det enda som kan rädda mig idag. Och ett besök hos kiropraktorn efter lunch. Känner på mig att jag lär bryta ihop hos henne idag, men då får det väl bli så. Hon har sett mig gråta förr.
 
 

My head's under water but I'm breathing fine.

 
Håll i hatten, för här blåser tydligen två veckor iväg lika fort som man hinner blinka!? Helt sinnessjukt att det är såpass längesedan jag skrev här sist. Det känns ju typ som igår? Men nu är det redan plötsligt december och om bara några fjuttiga veckor är det jul, och om ytterligare några är det nyår. Men hallå, STOPP! Jag är inte riktigt med på det där tåget. Var vi inte där alldeles nyss!? Jag förstår verkligen ingenting... ungefär som vanligt med andra ord.
 
"Oroa dig inte. Håkan förstår." Det där läste jag någonstans häromdagen. Jag log och tänkte att precis så är det. Jag lyssnar mer än vanligt på hans texter och musik just nu. Den där Håkan Hellström som så många inte förstår sig på, han som i alla lägen kan sätta ord på mina tankar och känslor. Särskilt när jag inte själv riktigt kan, som nu, när allting är lite... upp- och ner. Igen. Humöret åker berg och dalbana och livet sviktar. Inte på något extremt vis, men ibland är det liksom inte så mycket som krävs för att jag ska rasa. Jag är nog ganska instabil, rent känslomässigt. Allt eller inget, typ. Och så är jag nog i behov av förändring. Jag blir för rastlös när allt ska se likadant ut hela tiden. Och så blir jag arg på mig själv som inte gör något åt saken, istället för att lägga över problemet på andra. Frågan är väl bara vad för sorts förändring det är jag söker? Det kan ju vara bra att ta reda på innan jag ger mig iväg för att leta upp den. "Lite lätt" kaos i skallen såhär en torsdag i december, joråsåatte... man tackar.
 
Bla bla bla. Allt som susar runt i skallen skulle lätt kunna bli en tjock novell som ingen vill läsa. "I huvudet på en förvirrad 30-åring" skulle jag kunna döpa den till. Tror knappast den skulle bli en storsäljare dock. Skämt å sido. Livet är ju fint som snus egentligen och har allt sina ljusa sidor med guldkant i vardagen dessutom. Som för en vecka sedan då vi hade vårt årliga julbord med nattgänget från IVA. Grönkålen, som jag stekte och kokade i flera timmar, och jag tog oss dit. Vi var hemma hos en kollega och drack glögg och åt pepparkakor, käkade julmat tills vi nästan sprack, hade julklappslek, fikade med ris á la malta och kakor och godis. Jag rullade hem därifrån, med massor av härliga skratt bubblandes inombords. Fina, fina jobbarkompisar.
 
Och häromdagen hade vi julbak i Spannarp. Som den eminente moster jag är åkte jag dit lite tidigare och satte två degar på jäsning. Så lagom tills att söstra mi och barnen kom hem var dom färdiga och vi kunde börja baka lussekatter. Även pepparkakor hanns med, både vanliga och skurna. En god kvällsmat bjöds jag på också innan jag åkte hemåt. Mysig dag/kväll. ♥
 
Imorgon är det fredag och jag går av efter två nätter på jobbet. Hela helgen är jag ledig och i vanlig ordning är den redan fullbokad. Imorgon eftermiddag ska jag på massage, sedan blir det antagligen en efterlängtad träff med Åsa. Vi har inte setts på flera veckor nu och jag längtar efter henne. På lördag står det granhuggning med diverse trevliga tillbehör i Spannarp på schemat. Och på söndag blåser vi iväg på julbord ute på Getterön med delar av la familia. Det låter väl onekligen som en trevlig helg? "Ska bara" se till att göra upp med det där kaoset i skallen någonstans längs vägen också... 
 
Ser ni krokodilen längst upp i mitten?
Made by Freja.
 

Stormen ryter och åskan går.

 
Helgen som var; vilken fantastisk sådan. En riktig guldhelg med skratt, kärlek och värme. 
När oförståeliga och fruktansvärda saker händer skrämmande nära är man oerhört glad och tacksam över att ha så fina människor omkring sig. ♥
 
På fredagkvällen körde Åsa och jag en spontantripp in till Varberg med barhoppning, bara vi två. Vi började på Harrys där vi åt och skålade med öl och vin. Sedan gick vi vidare till Black Pearl där det visst var liveband kvällen till ära. Ett par goda drinkar slank ner där, innan vi rörde oss vidare till Nyfiket på en öl. Som avslutning toppade vi kvällen med Grappa och ett par av deras sinnesjukt goda passionsfruktsdrinkar. Och det var först när vi åkte hem som vi förstod att något hänt i Paris. Fredag den 13:e gjorde verkligen skäl för sitt namn... #prayforparis
 
Lördagen startade med en god långfrukost tillsammans med herr sambo. Sedan en promenad och massor av catch up med Sara; 8 km i blåsten som emellanåt gjorde så att vi knappt kom någonstans alls. En varm dusch och lite förberedelser hanns med efteråt sedan knackade det på dörren och familjen Erik Börjesson kom hit. Barnen åkte till farfar efter en stund, och vi vuxna hade en förträffligt trevlig afton ihop. Asti Cinzano (fint ska det va' när fint folk kommer på besök), tacos, rödtjut, kaffe och ananaspaj med glass, Mojitos, gamla godingar på stereon. Och skratt, mängder av skratt. Så mycket att jag fick ont i magen. Dom är så himla fina, Erik och Emma, och jag trivs så bra i deras sällskap. Därför är det så synd att dom bor 45 mil bort. Förhoppningsvis ändrar sig det avståndet en vacker dag.
 
Även på söndagen startade vi med långfrukost här hemma. Det är så mysigt tycker jag, då vi aldrig kan göra sådant på veckodagarna, plus att jag ju jobbar vissa helger. Så när vi båda är lediga och hemma känns det så lyxigt att kunna sitta och äta frukost tillsammans.
Rastlösheten tog över under eftermiddagen och till slut bestämde vi oss för att åka till Veddige. Vi köpte ett par rosor på Växtboden och några gravljus inne på Karlsson, sedan körde vi till kyrkogården. Vidare därifrån blev det en tur till Johans jobb där vi (läs han) tvättade av bilen. Den lilla hungern gjorde sig påmind för min del, så vi tog en sväng om Burger King och köpte chili cheese, allt för att vi båda skulle överleva. Hangry är mitt andranamn.....
Söndagkvällen tillbringade vi sedan i Gabbe och Åsas soffa med varsin pizza från Campino. Fint som snus och en bra avslutning på en fantastiskt trevlig helg.
 
Och snart är vi där igen!? Redan imorgon är det fredag och då ska jag gå upp okristligt tidigt. Allt för att hinna med tåget till Göteborg som går sisådär 07:08. Tre kollegor och jag ska på utbildning hela dagen lång, på Gothia. Well hello, hotellfrukost och lunch och eftermiddagsfika med massor av goda bakverk!? Det kommer garanterat bli en bra dag, med förhoppningsvis givande föreläsningar och intressanta möten med undersköterskor från andra IVA-ställen.
 
Men än så länge är det bara torsdag, och jag glider omkring här hemma och sörplar kaffe i väntan på att klockan ska gå, så jag kan åka till Spannarp och busa med mina goa' syskonbarn. Nu är det längesedan vi sågs och jag längtar efter dom tokigt mycket!
 
Fredagsmys med min fina Åsa. ♥
 
 Inte var kväll man har sånt här finbesök i baren här hemma.
 
 Söndagsnöje. Johan tvättade bilen och jag hejade på!
 
 Mitt andranamn...
 

Waiting for the sun.

 
När man kan sova huuur länge som helst utan att någon klocka ringer och väcker en, och så vaknar man ändå tidigt; är det inte typiskt så säg? Det har bland annat stått barnpassning, jobb, sjukgymnastbesök och besiktning av bilen på schemat den senaste veckan, så varje dag har jag blivit väckt och bara velat vända på mig och somna om. Och så idag, när ingenting fanns på agendan, så vaknade jag och var pigg som en mört tidigt imorse. Jag var uppe en vända, tittade ut på det gråa vädret, gick och la mig igen. Slumrade till efter en stund och nästa gång jag kollade på klockan hade den åtminstone blivit lite mer.
 
Jag hade bestämt mig för att springa idag, så det har jag laddat för mer eller mindre hela dagen. Förra veckan var jag ute och sprang sisådär 6,65 km helt utan vidare. Körde samma runda idag men det där flytet fanns icke i stegen denna gången. Jag höll på att ge upp ungefär tusen gånger, men tog mig ändå runt och hem. Blev därför smått förvånad när tiden faktiskt visade densamma som sist. Det kändes som om att jag var ute och sprang flera timmar idag, minst.
Ett gäng övningar här hemma efteråt och sedan kom den där goa' känslan i kroppen. Nöjd och mycket belåten över att jag inte gav upp!
 
Jobb inatt alltså och så även imorgon. Dessutom fyller svåger Gustav 25 år så det blir lite kalas för honom imorgon kväll. Sedan en helt ledig helg som antagligen kommer fyllas med trevligheter. På fredag siktar Åsa och jag på en afterwork, bara vi två. Ibland behöver man sådant. Och sedan ska jag försöka träffa Sara lördag eller söndag, eller kanske både och? Dessutom hörde jag rykten om att familjen Erik Börjesson kommer ner från Skultuna, och dom vill jag ju såklart också passa på att kramas lite med. ♥
 
 
Fredag-lördag passade vi Charlie. Vi hämtade henne på förskolan, mutade henne med lite godis i affären, hade fredagsmys framför "Trassel" på Disney Channel, och sedan somnade hon på 2 sekunder efter att vi sa att det var läggdags.
 
I söndags var det alla fina pappors dag.
Tänk ändå att jag har den allra bäste? ♥
 

November.

 
Man skulle ju kunna tro att den där förkylningen tog livet av mig med tanke på att jag inte skrivit något här på två veckor. Men icke, I'm still alive. Fast jädrar så envis den var. Jag trodde ärligt talat jag skulle avlida av rastlöshet till slut. Med ett rivjärn i halsen, en näsa som konstant rinner och febertoppar så är det konstigt nog ingen som vill umgås med en!? Så jag gjorde inte mycket mer än att var hemma och typ sov bort mer eller mindre hela dagarna. Nu mår jag betydligt bättre, men helt hundra är jag inte riktigt än. Kroppen går på sparlåga och jag är sååå trött hela tiden. Fast det har säkert mycket med det här jäkla mörkret att göra. Jag fullkomligt hatar den här tiden på året. Lika mörkt som det är ute, lika mörkt blir det inom mig. Jag överväger därför att flytta utomlands under den här perioden, till något varmt land där solen skiner hela dagarna. Jag inbillar mig att det hade gjort gott. Kanske nästa år?
 
Tur för mig att jag har andra ljusglimtar i mitt liv. Lyckopiller, som jag kallar dom; fantastiske herr sambo, hela min härliga familj, mina älskade syskonbarn, mina underbara vänner. ♥
I förra veckan träffade jag söstra mi och barnen. Dom bjöd med moster på cykeltur till en lekplats. Varje stund med dom små liven får hjärtat att slå volter av lycka. Och dom där vännerna; guld värda. Jag skrattar så jag får ont i magen när jag är tillsammans med dom, vare sig det är en galen kväll på Joddla med Siv, en fantastisk afterwork på Gästis, eller "bara" över en frukost där man utan tvekan kan bjuda in sig hur som helst i sitt numera andra hem. Att man blir kallad loser och bajskorv av 3-åringen i familjen får man väl hellre ta i ett sådant läge...!? Sådana där mornar är guld värda när herr sambo befinner sig ute i skogen på jakt och man inte riktigt har lust att sitta hemma själv med ensamheten som sällskap. Och så kan man ju även passa på att bjuda in sig till samma kväll och bli serverad pulled pork, dessert och ett glas vin!
 
#tvåguldkornfråndensenastetiden
 

Krasslig och klen.

 
Det blev inget vin i lördags. Däremot en förbannat äcklig whiskey som åkte hiss upp och ner i halsen några gånger innan den till slut tog sats och landade i magen dit resan var planerad. Redan i fredags kände jag mig lite krasslig men inbillade mig att det kanske var lite sviter efter IVA-festen. Lördagen gick dock i samma tecken och när mamma och jag hade varit i stan kände jag mig inte alls pigg och alert, men bestämde mig ändå för att åka till Gabbe och Åsa en sväng på kvällen. Förutom ett rivjärn i halsen var det något som inte riktigt stämde, och när jag tog en temp så visade den 38,2 grader. Eftersom jag typ känner mig döende vid 37,7 så var det ju inte så konstigt att jag mådde lite dåligt kanske. Därav whiskeyn som jag försökte ta som någon form av botemedel, men den gjorde ingen större nytta.
 
Så istället för att åka och jobba i söndags blev jag hemma. Och ångesten var precis lika total som vanligt när jag ringde och sjukanmälde mig. Fy fasen vad jag hatar den känslan. Försöker dock inbilla mig att det väl är ett tecken på att man är lojal mot sin arbetsplats; om man tycker det är jobbigt att ringa och säga att man inte kommer dit. Min plan var att jag kanske skulle kunna orkat dit igår kväll, men jag insåg att det nog var rätt korkat. Och tur var väl det eftersom jag fick feber igen. Och därmed blev jag även ofrivilligt ledig fram tills på söndag.
 
Idag mår jag lite bättre; peppar, peppar. Jag har sovit ungefär hela dagen. Halsen känns något bättre och någon feber tror jag inte att jag har. Just nu laddar jag inför en promenad runt kvarteret. Jag har ju trots allt inte varit utanför dörren sedan i lördags, så lite frisk luft känns som en bra idé, även om det inte blir någon långpromenad.
 
 

Härlig är jorden.

 
Hej lördag! Jag plockade upp mamma i förmiddags och så åkte vi in till staden en sväng. Efter ett par ärenden gick vi till Lilla Träslövs Finbageri & Café och fikade med varsin räkmacka, alldeles för mycket kaffe och kaka. Väldigt mysigt. Och eftermiddagen/kvällen fortsätter i samma anda, då jag har bjudit in oss till Gabbe och Åsa. Hembakt pizza står på menyn. Kanske att det blir några droppar rödtjut upptill, även fast jag nog egentligen fick för mycket av den varan häromdagen. (I hate alcohol. Oh look... alcohol.) I torsdags hade vi IVA-fest; förfest hos en kollega och sedan vidare till John's Place. Vi som fyller jämt i år blev bjudna på maten, och dessutom fick jag drickan betald då en fin jobbarkompis ville bjuda mig på vin. Sådan generositet tackar man ju inte nej till. Mycket skratt, prat, tokigheter och en oerhört trevlig kväll med dom bästa kollegorna man antagligen kan ha på denna jord. ♥
 
Och vilka härliga tjejer jag tillbringade förra lördagen med då. Vi var ett gäng på sisådär 16 stycken som hade en heldag tillsammans. Först ut var det lunch på Bruket följt av lite bowling. Sedan åkte vi vidare och spelade paintball. Sååå himla roligt. Vilken pulshöjare. Snacka om att man blir helt galen och typ går in i krigsrollen totalt!? Som avslutning hade vi hyrt en bastu här i Bua, precis vid havet. Där åt vi massa gott, bastade såklart, badade i det fryskalla havet. Och när alla andra gick hem och la sig fortsatte Åsa, Anja och jag hem till mig, vilket resulterade i en oerhört seg söndag. Men vad gör det om hundra år!?
 
 

Kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva.

 
Tisdag och klämdag. Jag jobbade ju hela helgen och imorgon är det dags igen. Skönt då att komma upp i tid imorse och inte sova bort hela den här dagen också. Visserligen har jag inga planer på något alls om sanningen ska fram, men det kan ju vara skönt att bara glida omkring här hemma och göra ingenting också. Särskilt med tanke på helgen som var. En oerhört tuff och känslosam sådan. Något bisarr. Svår att sätta ord på. Och ännu en gång en känsla av maktlöshet av att inte kunna göra något. Att kunna ställa saker till rätta. Att kunna säga att allting kommer bli bra. När tråden mellan liv och död är så tunn. När stämningen i rummet nästan går att skära sig igenom. När varje andetag kan vara det sista. 
Jag är typ kär i mitt jobb, men vissa saker hade jag garanterat kunnat klara mig utan.
 
Åkte och simmade igår kväll. Skönt att bara släppa alla tankar och göra något annat en stund. Var faktiskt där förra veckan med, i Veddige, för första gången på flera år. När jag bodde där simmade jag faktiskt en hel del. Och det har jag nog tänkt mig att försöka göra nu en gång i veckan. Simma sisådär 45 minuter och sedan sätta sig i bastun en stund. Finfint och man blir sådär skönt mosig i både kroppen och huvudet efteråt.
 
Jag är ensam hemma några dagar. Herr sambo är iväg på jobb i Södertälje. Just dagtid är jag ju van vid att vara själv, men inte på kvällarna och framförallt inte på nätterna. Stort hus och ingen hemma. Ingen vidare behaglig känsla. Minsta lilla ljud och jag låg på helspänn. Men jag somnade ju till slut, och antagligen blir jag själv inatt med. Får tro att det går lika bra då och att spökena håller sig på avstånd. "Pökena" som Viggo säger. Fast deras bor tydligen på vinden så där behöver man inte vara rädd. Kanske att jag får hyra in mig där inatt om det blir för illa.
 
 Dagens sanning.
 

Den sista september.

 
Tre nätter på jobbet är avklarade och ingen är gladare än mig att få komma ut ur bubblan några dagar. Inte nog med att den sociala biten fått stå i pausläge, jag har dessutom känt mig helt vilsen i pannkakan sedan i lördags då jag gick på. När jag vaknat på eftermiddagarna har jag inte haft någon koll på var jag är, om det är morgon eller kväll eller vilken dag det är. Häromdagen till exempel var jag helt övertygad om att det var söndag, ända fram tills att jag kom till jobbet på kvällen och någon sa åt mig att det faktiskt var måndag.  
 
Idag är det i alla fall onsdag, det har jag koll på, och jag är ledig fram tills på fredag. Då försvinner jag igen, hela helgen. Dagarna fram tills dess lär gå fort och jag har egentligen inga direkta planer på något alls. Värken efter den jävla skitolyckan har blivit värre igen och jag tänker att jag nog mest ska försöka vila mig i form. Jag vette sjutton om jag vinner så mycket på att vara såhär envis, men jag vill verkligen inte behöva stanna hemma från jobbet på grund av att jag har ont. Samtidigt så hade det kanske varit bra att bryta mönstret, den onda cirkeln. Mer ont = svårare att slappna av = nästintill omöjligt att komma till ro och somna på kvällen.
 
Dagen idag har jag ägnat åt att besöka optikern för beställning av nya glasögon (hejsvejs och adjö pengar), ätit lunch med mamma, hämtat hem Luddis och Freja från förskolan och sedan busat lite med dom. Ikväll står det ingenting annat än soffhäng på schemat. Och imorgon har jag iiingentiiing bokat, vilket betyder att jag kan sova hur länge som helst utan att någon klocka ringer och väcker mig. Förresten är det ju lill-lördag idag, så jag tror baske mig jag slår till på lite choklad och några droppar rödvin framför tv'n!
 

Welcome to the circus.

 
Kära någon. Har du inte en semester att skänka mig? Jag är i stort behov av en. Skulle typ kapa av min högra hand för att få åka bort en vecka eller två. Till solen, till värmen, till mindre bekymmer. Bekymmer som kanske egentligen är särskilt stora när man tänker efter, men som blir det när man inte riktigt orkar. När man är trött, ledsen, uppgiven. Och det är okej att känna så. Ibland får livet kännas kasst. Ibland får man lov att känna att det är svårt att välja; att det mesta är pest eller kolera, svart eller vitt. Men det är förbannat trist samtidigt. För jag gillar inte mig själv när jag blir sådär likgiltig och rycker på axlarna åt typ allt.
 
Allting sitter i skallen. Ger man sig fan på något så blir det ju oftast så med. Men vad gör man när man inte orkar vara sådär klämkäck och överdrivet positiv? Bryter ihop och kommer igen? Jaha, men då är det väl det jag får se till att göra. Igen.
 
 

Throwback Thursday.

 
Idag för 2(!) år sedan satt vi på ett flygplan till USA. Jag skulle väl ljuga om jag påstod att jag inte vill göra samma sak denna regniga septemberkväll...
 
 

Tyst som i graven.

 
Jo, jag lever. Om det nu skulle vara så att någon mot förmodan fortfarande slinker in på den här sidan, trots urdålig uppdatering. Men det blir sådär ibland när varken ork eller lust finns till att sitta och trycka ner några ord på det där tangentbordet.
 
Det är söndag och utanför fönstret faller regnet. Två kalas har vi hunnit med under helgen, det ena för prinsessan Charlie som fyllde 3 och det andra för världens bästa söstra mi som fyllde igår. Och idag tog vi sovmorgon. Efter det en god frukost och sedan gick jag på promenad med Sara. Min fina Sara som bara bor ett stenkast härifrån, lite längre ner på gatan. Hon är en av dom bästa jag har. Vissa människor klickar man med direkt och känner att man kan prata om allt mellan himmel och jord om. Hon är en sån person och jag är så glad att hon finns i mitt liv.
 
Efter promenaden har vi sysselsatt oss med att bära in ved här på Hultavägen. Nu har vi så att vi klarar oss till nästa höst sa herr sambo. Snacka om bra tajming då vi blev precis klara med allt precis innan regnet kom. Det firar vi med pizza från Campino och någon bra film framför tv'n.
 
Imorgon är det måndag och en ny vecka. Jag startar den med en ledig dag innan det är dags att gå in i bubblan på jobbet tre nätter. Det där jobbet som jag gillar så himla mycket, men ändå kan jag litegrann känna ibland att jag skulle vilja göra något helt annat. Frågan är bara vad. I den bästa av världar hade jag nog velat ha ett måndag-fredagjobb, 7-16, och bli som en vanlig människa efter alla dessa år som nattsuddare. Samtidigt vet jag inte om jag hade gillat det i längden heller. Jag tycker det är oerhört lyxigt med luft i schemat och lediga dagar mitt i veckan.
 
I övrigt rullar livet på. Kroppen mår ganska bra just nu. Tänk att för drygt en vecka sedan var det ett helt år sedan jag blev påkörd i bilen. 1 år, 52 veckor, 365 dagar. Blod, svett och många, många, mååånga tårar. Det är tur att man inte vet vad man ska vara med om här i livet.
Men just nu känns det ganska bra som sagt. Jag var hos kiropraktorn häromdagen och hon sa att jag skulle ge det två, tre månader och sedan boka en ny tid hos henne om jag känner att jag behöver. Så det går ju åt rätt håll i alla fall, och ingen är mer tacksam över det än jag!
 
Jag och världens bästa Sara på kräftskiva för ett par helger sedan.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0