Welcome to the circus.

 
Kära någon. Har du inte en semester att skänka mig? Jag är i stort behov av en. Skulle typ kapa av min högra hand för att få åka bort en vecka eller två. Till solen, till värmen, till mindre bekymmer. Bekymmer som kanske egentligen är särskilt stora när man tänker efter, men som blir det när man inte riktigt orkar. När man är trött, ledsen, uppgiven. Och det är okej att känna så. Ibland får livet kännas kasst. Ibland får man lov att känna att det är svårt att välja; att det mesta är pest eller kolera, svart eller vitt. Men det är förbannat trist samtidigt. För jag gillar inte mig själv när jag blir sådär likgiltig och rycker på axlarna åt typ allt.
 
Allting sitter i skallen. Ger man sig fan på något så blir det ju oftast så med. Men vad gör man när man inte orkar vara sådär klämkäck och överdrivet positiv? Bryter ihop och kommer igen? Jaha, men då är det väl det jag får se till att göra. Igen.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0