Tyst som i graven.

 
Jo, jag lever. Om det nu skulle vara så att någon mot förmodan fortfarande slinker in på den här sidan, trots urdålig uppdatering. Men det blir sådär ibland när varken ork eller lust finns till att sitta och trycka ner några ord på det där tangentbordet.
 
Det är söndag och utanför fönstret faller regnet. Två kalas har vi hunnit med under helgen, det ena för prinsessan Charlie som fyllde 3 och det andra för världens bästa söstra mi som fyllde igår. Och idag tog vi sovmorgon. Efter det en god frukost och sedan gick jag på promenad med Sara. Min fina Sara som bara bor ett stenkast härifrån, lite längre ner på gatan. Hon är en av dom bästa jag har. Vissa människor klickar man med direkt och känner att man kan prata om allt mellan himmel och jord om. Hon är en sån person och jag är så glad att hon finns i mitt liv.
 
Efter promenaden har vi sysselsatt oss med att bära in ved här på Hultavägen. Nu har vi så att vi klarar oss till nästa höst sa herr sambo. Snacka om bra tajming då vi blev precis klara med allt precis innan regnet kom. Det firar vi med pizza från Campino och någon bra film framför tv'n.
 
Imorgon är det måndag och en ny vecka. Jag startar den med en ledig dag innan det är dags att gå in i bubblan på jobbet tre nätter. Det där jobbet som jag gillar så himla mycket, men ändå kan jag litegrann känna ibland att jag skulle vilja göra något helt annat. Frågan är bara vad. I den bästa av världar hade jag nog velat ha ett måndag-fredagjobb, 7-16, och bli som en vanlig människa efter alla dessa år som nattsuddare. Samtidigt vet jag inte om jag hade gillat det i längden heller. Jag tycker det är oerhört lyxigt med luft i schemat och lediga dagar mitt i veckan.
 
I övrigt rullar livet på. Kroppen mår ganska bra just nu. Tänk att för drygt en vecka sedan var det ett helt år sedan jag blev påkörd i bilen. 1 år, 52 veckor, 365 dagar. Blod, svett och många, många, mååånga tårar. Det är tur att man inte vet vad man ska vara med om här i livet.
Men just nu känns det ganska bra som sagt. Jag var hos kiropraktorn häromdagen och hon sa att jag skulle ge det två, tre månader och sedan boka en ny tid hos henne om jag känner att jag behöver. Så det går ju åt rätt håll i alla fall, och ingen är mer tacksam över det än jag!
 
Jag och världens bästa Sara på kräftskiva för ett par helger sedan.
 

Kommentarer
Postat av: Mamma Yvonne

Så härligt att höra att det går bättre och bättre med nacke och rygg.Det är en pers du har gått igenom. Love you.

2015-09-14 @ 15:30:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0