Den sista september.

 
Tre nätter på jobbet är avklarade och ingen är gladare än mig att få komma ut ur bubblan några dagar. Inte nog med att den sociala biten fått stå i pausläge, jag har dessutom känt mig helt vilsen i pannkakan sedan i lördags då jag gick på. När jag vaknat på eftermiddagarna har jag inte haft någon koll på var jag är, om det är morgon eller kväll eller vilken dag det är. Häromdagen till exempel var jag helt övertygad om att det var söndag, ända fram tills att jag kom till jobbet på kvällen och någon sa åt mig att det faktiskt var måndag.  
 
Idag är det i alla fall onsdag, det har jag koll på, och jag är ledig fram tills på fredag. Då försvinner jag igen, hela helgen. Dagarna fram tills dess lär gå fort och jag har egentligen inga direkta planer på något alls. Värken efter den jävla skitolyckan har blivit värre igen och jag tänker att jag nog mest ska försöka vila mig i form. Jag vette sjutton om jag vinner så mycket på att vara såhär envis, men jag vill verkligen inte behöva stanna hemma från jobbet på grund av att jag har ont. Samtidigt så hade det kanske varit bra att bryta mönstret, den onda cirkeln. Mer ont = svårare att slappna av = nästintill omöjligt att komma till ro och somna på kvällen.
 
Dagen idag har jag ägnat åt att besöka optikern för beställning av nya glasögon (hejsvejs och adjö pengar), ätit lunch med mamma, hämtat hem Luddis och Freja från förskolan och sedan busat lite med dom. Ikväll står det ingenting annat än soffhäng på schemat. Och imorgon har jag iiingentiiing bokat, vilket betyder att jag kan sova hur länge som helst utan att någon klocka ringer och väcker mig. Förresten är det ju lill-lördag idag, så jag tror baske mig jag slår till på lite choklad och några droppar rödvin framför tv'n!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0