Den sista september.

 
Tre nätter på jobbet är avklarade och ingen är gladare än mig att få komma ut ur bubblan några dagar. Inte nog med att den sociala biten fått stå i pausläge, jag har dessutom känt mig helt vilsen i pannkakan sedan i lördags då jag gick på. När jag vaknat på eftermiddagarna har jag inte haft någon koll på var jag är, om det är morgon eller kväll eller vilken dag det är. Häromdagen till exempel var jag helt övertygad om att det var söndag, ända fram tills att jag kom till jobbet på kvällen och någon sa åt mig att det faktiskt var måndag.  
 
Idag är det i alla fall onsdag, det har jag koll på, och jag är ledig fram tills på fredag. Då försvinner jag igen, hela helgen. Dagarna fram tills dess lär gå fort och jag har egentligen inga direkta planer på något alls. Värken efter den jävla skitolyckan har blivit värre igen och jag tänker att jag nog mest ska försöka vila mig i form. Jag vette sjutton om jag vinner så mycket på att vara såhär envis, men jag vill verkligen inte behöva stanna hemma från jobbet på grund av att jag har ont. Samtidigt så hade det kanske varit bra att bryta mönstret, den onda cirkeln. Mer ont = svårare att slappna av = nästintill omöjligt att komma till ro och somna på kvällen.
 
Dagen idag har jag ägnat åt att besöka optikern för beställning av nya glasögon (hejsvejs och adjö pengar), ätit lunch med mamma, hämtat hem Luddis och Freja från förskolan och sedan busat lite med dom. Ikväll står det ingenting annat än soffhäng på schemat. Och imorgon har jag iiingentiiing bokat, vilket betyder att jag kan sova hur länge som helst utan att någon klocka ringer och väcker mig. Förresten är det ju lill-lördag idag, så jag tror baske mig jag slår till på lite choklad och några droppar rödvin framför tv'n!
 

Welcome to the circus.

 
Kära någon. Har du inte en semester att skänka mig? Jag är i stort behov av en. Skulle typ kapa av min högra hand för att få åka bort en vecka eller två. Till solen, till värmen, till mindre bekymmer. Bekymmer som kanske egentligen är särskilt stora när man tänker efter, men som blir det när man inte riktigt orkar. När man är trött, ledsen, uppgiven. Och det är okej att känna så. Ibland får livet kännas kasst. Ibland får man lov att känna att det är svårt att välja; att det mesta är pest eller kolera, svart eller vitt. Men det är förbannat trist samtidigt. För jag gillar inte mig själv när jag blir sådär likgiltig och rycker på axlarna åt typ allt.
 
Allting sitter i skallen. Ger man sig fan på något så blir det ju oftast så med. Men vad gör man när man inte orkar vara sådär klämkäck och överdrivet positiv? Bryter ihop och kommer igen? Jaha, men då är det väl det jag får se till att göra. Igen.
 
 

Throwback Thursday.

 
Idag för 2(!) år sedan satt vi på ett flygplan till USA. Jag skulle väl ljuga om jag påstod att jag inte vill göra samma sak denna regniga septemberkväll...
 
 

Tyst som i graven.

 
Jo, jag lever. Om det nu skulle vara så att någon mot förmodan fortfarande slinker in på den här sidan, trots urdålig uppdatering. Men det blir sådär ibland när varken ork eller lust finns till att sitta och trycka ner några ord på det där tangentbordet.
 
Det är söndag och utanför fönstret faller regnet. Två kalas har vi hunnit med under helgen, det ena för prinsessan Charlie som fyllde 3 och det andra för världens bästa söstra mi som fyllde igår. Och idag tog vi sovmorgon. Efter det en god frukost och sedan gick jag på promenad med Sara. Min fina Sara som bara bor ett stenkast härifrån, lite längre ner på gatan. Hon är en av dom bästa jag har. Vissa människor klickar man med direkt och känner att man kan prata om allt mellan himmel och jord om. Hon är en sån person och jag är så glad att hon finns i mitt liv.
 
Efter promenaden har vi sysselsatt oss med att bära in ved här på Hultavägen. Nu har vi så att vi klarar oss till nästa höst sa herr sambo. Snacka om bra tajming då vi blev precis klara med allt precis innan regnet kom. Det firar vi med pizza från Campino och någon bra film framför tv'n.
 
Imorgon är det måndag och en ny vecka. Jag startar den med en ledig dag innan det är dags att gå in i bubblan på jobbet tre nätter. Det där jobbet som jag gillar så himla mycket, men ändå kan jag litegrann känna ibland att jag skulle vilja göra något helt annat. Frågan är bara vad. I den bästa av världar hade jag nog velat ha ett måndag-fredagjobb, 7-16, och bli som en vanlig människa efter alla dessa år som nattsuddare. Samtidigt vet jag inte om jag hade gillat det i längden heller. Jag tycker det är oerhört lyxigt med luft i schemat och lediga dagar mitt i veckan.
 
I övrigt rullar livet på. Kroppen mår ganska bra just nu. Tänk att för drygt en vecka sedan var det ett helt år sedan jag blev påkörd i bilen. 1 år, 52 veckor, 365 dagar. Blod, svett och många, många, mååånga tårar. Det är tur att man inte vet vad man ska vara med om här i livet.
Men just nu känns det ganska bra som sagt. Jag var hos kiropraktorn häromdagen och hon sa att jag skulle ge det två, tre månader och sedan boka en ny tid hos henne om jag känner att jag behöver. Så det går ju åt rätt håll i alla fall, och ingen är mer tacksam över det än jag!
 
Jag och världens bästa Sara på kräftskiva för ett par helger sedan.
 

RSS 2.0