Kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva.

 
Tisdag och klämdag. Jag jobbade ju hela helgen och imorgon är det dags igen. Skönt då att komma upp i tid imorse och inte sova bort hela den här dagen också. Visserligen har jag inga planer på något alls om sanningen ska fram, men det kan ju vara skönt att bara glida omkring här hemma och göra ingenting också. Särskilt med tanke på helgen som var. En oerhört tuff och känslosam sådan. Något bisarr. Svår att sätta ord på. Och ännu en gång en känsla av maktlöshet av att inte kunna göra något. Att kunna ställa saker till rätta. Att kunna säga att allting kommer bli bra. När tråden mellan liv och död är så tunn. När stämningen i rummet nästan går att skära sig igenom. När varje andetag kan vara det sista. 
Jag är typ kär i mitt jobb, men vissa saker hade jag garanterat kunnat klara mig utan.
 
Åkte och simmade igår kväll. Skönt att bara släppa alla tankar och göra något annat en stund. Var faktiskt där förra veckan med, i Veddige, för första gången på flera år. När jag bodde där simmade jag faktiskt en hel del. Och det har jag nog tänkt mig att försöka göra nu en gång i veckan. Simma sisådär 45 minuter och sedan sätta sig i bastun en stund. Finfint och man blir sådär skönt mosig i både kroppen och huvudet efteråt.
 
Jag är ensam hemma några dagar. Herr sambo är iväg på jobb i Södertälje. Just dagtid är jag ju van vid att vara själv, men inte på kvällarna och framförallt inte på nätterna. Stort hus och ingen hemma. Ingen vidare behaglig känsla. Minsta lilla ljud och jag låg på helspänn. Men jag somnade ju till slut, och antagligen blir jag själv inatt med. Får tro att det går lika bra då och att spökena håller sig på avstånd. "Pökena" som Viggo säger. Fast deras bor tydligen på vinden så där behöver man inte vara rädd. Kanske att jag får hyra in mig där inatt om det blir för illa.
 
 Dagens sanning.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0