Och kärleken förde dom samman.

 
Jag började nästan gråta bara av att komma in i kyrkan i lördags; stämningen, hur fina alla var, förväntan som låg i luften. Och så kom brudparet till sist och då åkte näsdukarna fram. Fina Sara och Roger. Så himla ärofyllt att ta del av deras stora dag. Och vilken härlig fest dom bjöd på efteråt. Champagne och snittar, god mat och dessert, öl och vin, fina tal som resulterade i fler tårar, musik och skratt, grogg, fuldans, nattamat. Och sen var kvällen plötsligt över. Det kändes så snopet; ska vi redan åka hem, typ. Fast sådär är det väl nästan alltid med saker man sett fram emot en längre tid, att allt går så fort och är över på ett litet kick.
 
Redan onsdag idag och vi har firat lill-lördag hos pappa och A-L med pizza, kaffe och kaka. Jag hade planer på att ge mig ut och springa tidigare idag, men det kändes lite ovärt när jag visste vad vi skulle äta ikväll. Kanske hade det varit då jag egentligen skulle tagit mig ut, så kunde jag ätit med gott samvete. Men undanflykterna är alltför många nu för tiden. Motivationen till att träna verkar ha bestämt sig för att leka kurragömma, och jag orkar inte riktigt leta. Förkylningen sedan förra veckan sitter dessutom fortfarande i lite smått och jag är så sinnessjukt trött hela tiden. Dessutom har värken sedan bilolyckan kommit åter som ett brev på posten.
 
Tröttsamt med en kropp som inte känns helt hundra, för det påverkar sinnet minst lika mycket. Men imorgon är en ny dag med nya möjligheter, som det så fint heter. Då ska jag försöka att inte sova bort hela dagen. Och om lusten finns kanske jag sticker ut på en springtur då istället!
 
♥ ♥ ♥
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0