Den som ruvar på hämnd håller sina sår öppna.

 
Det är knappt så jag törs skriva det, men förutom att städa ett förråd i ungefär en timma natten mellan söndag och måndag på jobbet, gjorde jag ingenting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. På 10 timmar. Om det inte räknas att slå världsrekord i att dricka kaffe, fika och prata strunt med kollegorna? Under dessa tre år jag jobbat på IVA har jag nog aldrig varit med om en sådan natt förr; en patient (som inte var "min") och nio personal. Tyst som i graven. Och känslan av att vara överflödig infann sig gånger tusen ungefär. Samtidigt kunde man ju inte bara lämna stället och dra hem, för det vänder ju lika snabbt. Dock hann det aldrig göra det innan jag flexade ut vid 06:30. Återstår att se imorgon om lugnet hållit i sig eller om det bara var ren tillfällighet. Skulle tippa på det sista. Allt eller inget verkar vara mottot på min arbetsplats.
 
Klämdag idag för min del; gick av jobbet igår morse och hoppar på tåget redan imorgon igen. Det brukar därför bli så att jag sover bort den här dagen, då det inte är någon större idé att försöka vända tillbaka dygnet. Men så var icke fallet denna morgon. Jag gick upp vid 9-tiden, käkade frukost och begav mig sedan till sjukgymnasten i Veddige. Fick med mig lite övningar hem som jag ska göra sisådär 3-4 gånger i veckan. Inga avancerade sådana, men ändå så att jag sakta men säkert börjar bygga upp ländrygg och bål till att börja med, innan vi går vidare med andra delar av kroppen. Passade på att fråga idag igen angående att springa, om det är något hon rekommenderar, eftersom det i stort sett är den enda träningen jag sysslar med. Sist var hon tveksam, men idag föreslog hon att jag kan satsa på intervaller i så fall. 5 minuter gång, 5 minuter spring, i sisådär 2-3 km. Det där med intervall lyssnade jag på, men rebellen i mig tyckte tydligen 5 km var mer lagom när jag var ute innan. Och som tack för det så gled mobiltelefonen ur fickan och landade rakt i asfalten när jag hade typ 50 meter hem. Eehh, joråsåatte.... någon som försökte säga fröken trotsig något??!
 
Alla säger till mig att jag måste ha tålamod, att det här kommer ta tid innan det här blir bra. Tyvärr äger jag inte så mycket av den varan. Både positivit och negativt skulle jag tro?!
Frustrationen är fortfarande ett faktum. Jag är arg och besviken på honom som körde på mig. Att det inte var med flit är jag vuxen nog att förstå, men det hindrar mig inte från att känna som jag gör. Så sjukt jäkla onödigt och så himla mycket det fört med sig. Men som jag skrivit innan så är det åtminstone fler bra stunder än dåliga nu för tiden, och det känns ju bra förstås. Och dom bra stunderna ska ta över helt och hållet, det har jag bestämt. För visst är det väl så att allting löser sig förr eller senare? Oftast senare, men huvudsaken är att det blir bra.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0