Liten på jorden.

 
Idag har jag, för första gången sedan i torsdags, varit utanför ytterdörren samt druckit lite kaffe. Det första var nästintill magiskt, även om jag bara gick till soptunnan och tillbaka. Det andra smakade tyvärr inte lika gott som jag föreställt mig. Det gjorde förresten inte whiskeyn heller.
 
När jag jobbade natten mellan onsdag och torsdag förra veckan började min näsa rinna så förskräckligt och sedan övergick den till att bli bomtät istället, vilket resulterade i ett missbruk av näsdroppar och snytande av nosen så den blev alldeles röd. I övrigt mådde jag faktiskt bra, förutom att jag blev lite småfrusen fram emot morgonen. När jag körde hem svängde jag förbi en mack och köpte diverse bra och ha saker i form av nässpray och värktabletter. Slängde i mig ett par stycken innan jag la mig under täcket och somnade ganska fort. När jag väl vaknade igen hade jag så himla ont i kroppen och huden var sådär öm som den blir när man har feber. Hade dock ingen feber när jag kollade första gången, men det ändrade sig snabbt.
 
I vanliga fall räcker det att jag tempar 37,7 för att må som en påse nötter, så när febertermometern visade 39,4 grader trodde jag seriöst att jag höll på att dö. Hjärtat pumpade så hårt och snabbt och prioriterade väl vart blodet skulle ta vägen, för helt plötsligt kände jag inte mina händer eller fötter. Rummet snurrade och när jag skulle gå upp ur sängen höll jag på att ramla omkull. Så jag fick ringa herr sambo, som var i källaren, och be honom komma upp.
 
En jäkla huvudvärk som gjort att jag trott att skallen ska explodera vilken sekund som helst, tryck bakom ögonen som gjort så ont att jag varit säker på att dom skulle ploppa ut, en ständigt rinnande eller tät näsa, torrhosta, smärta i bröstkorgen/lungorna, ont i varenda led samt kroppsdel jag inte ens visste jag hade, samt febern som grädde på moset - där är min verklighet dom senaste dagarna. Och jag trodde verkligen min sista stund var kommen, för jag har nog aldrig varit så sjuk någon gång. Inte vad jag kan minnas åtminstone.
 
I detta kritiska ögonblick skickade jag ett meddelande till mina systrar Linda och Lina, och skrev att jag hade som sista önskan att pappas köttbullar och potatisgratäng med brunsås skulle serveras på ceremonin efter min begravning. Jag bad även dom, och några av mina närmaste vänner, att säga något fint i kyrkan. Man kanske inte får skämta om sådant, men vad annars ska man göra i ett sådant läge? Det livade ju upp stämningen lite i alla fall.
 
Idag är första dagen jag är feberfri, peppar peppar. Men i övrigt mår jag fortfarande kasst och viruset har inte lämnat min kropp ännu. Så fort jag gör minsta lilla sak så rusar hjärtat och svetten rinner. Och så är jag så oerhört trött hela, hela tiden. Jag trodde att jag sov mycket innan, men efter den här pärsen har jag insett att man nästan kan sova dygnet runt. Jag är verkligen helt slut som artist. Men sömn är väl den bästa medicinen sägs det, så man kan ju hoppas att den här skiten väljer att lämna min kropp snarast möjligast.
 
Förkylning trodde jag på först, men med facit i hand undrar jag om det inte är en släng av influensa jag haft/har. Alla symtomen pekar på det i alla fall. Och en vanlig förkylning brukar definitivt inte knocka mig såhär. Oavsett vad så har det varit påfrestande dagar, men igår knackade det på dörren och ute på trappan stod en påse med innehåll som gjorde vardagen lite lättare just för stunden. Halstabletter, godis, tidning, läsk och en väldigt fin hälsning låg där i, samt det bästa av allt: pappas köttbullar!!! ♥
 
Whiskey en måndag? Jag som inte ens tycker om whiskey... Men herr sambo påstod att det skulle vara effektivt för att rensa bort dom dumma bacillerna,
så jag litade på hans ord...
 

Kommentarer
Postat av: Linda

Hahaha! Nu när du börjar friskna till så får man faktiskt skratta..!
Det är säkert influensa du haft! Sådär mådde jag när jag hade svinis, fy tusan..!!
Skönt att det är bättre! Puss och kram/ the biggest sister!

Svar: Hahaha, jaa.. man måste ju få skratta åt eländet, det blir så mycket lättare då! Just det, svinis ja, det hade jag nästan glömt bort att du hade.... Usch!! Ja, då var du inte heller så fräck minns jag....
Puss o kram!
Carolin

2015-01-13 @ 20:00:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0