Dit där rosor aldrig dör.

 
När herr sambo var sisådär 3-4 år gick han upp tidigt på morgonen, utan att föräldrarna vaknade, tog på sig sina gummistövlar och knallade över till grannen; farmor och farfar. Där stod han och knackade på dörren tills att farmor kom och låste upp, och sa då "jasså, ni var uppe". Sedan kröp han ner i deras säng och ville helst ligga med sina små kalla fötter nära farfar, som flyttade sig längre och längre bort, så det var farmor som fick värma den lille grabben i pyjamas som smitit hemifrån. Den här historien berättade prästen i kyrkan idag, då vi tog farväl av samma farfar, och då föll tårarna. Att gå på begravning är alltid tufft, oavsett om det är ung eller gammal som man kommit dit för. Samtidigt var det en väldigt fin begravning, med fin musik. Bland annat spelade en man dragspel och det har jag nog aldrig varit med om på en begravning innan. Det blev väldigt stämningsfullt på något vis. Vackert.
 
Skönt på ett sätt att kunna lägga detta bakom sig nu. För med handen på hjärtat är det väl ingenting man går och ser fram emot. Nu försöker jag blicka framåt istället, och ser med spänning fram emot resultatet från röntgen jag var på förra veckan. På tal om begravning, så tror jag seriöst att en MR (magnetröntgen) är svaret på hur det känns att bli levande begravd. Fy fasen, så obehagligt. Jag försökte tänka glada, fina, lugna tankar men det var inte så lätt. Nu håller jag tummarna för att undersökningen visar något, så jag vet hur jag ska gå vidare. Jag vill börja träna, på rätt sätt. Bygga upp muskler och inte förvärra saker och ting. Värken har blivit en daglig (o)vän och tar rejält på krafterna. Samtidigt har det nog blivit någorlunda mer hanterbart nu; kanske för att jag helt enkelt börjat vänja mig vid att den ständigt finns där...
 
Och annars. Joråsåatte... livet rullar på. En hel del jobb och den sociala biten blir lite lidande. Förhoppningsvis blir det mer luft i schemat snart så att det kan rättas till. Ser fram emot helgen; då ska vi fira Jonny the Rocker som fyller 55. Förhoppningsvis får vi till en dejt med Gabbe och Åsa också och kan planera in något kul äventyr framöver. Vi har pratat lite om en hotellövernattning i Göteborg eventuellt. Känns som jag kan behöva det nu. Och mest av allt behöver jag nog en resa till Kap Verde tillsammans med herr sambo i mars. Ni vet samma månad som the big day is coming up, så att säga. Åååångest, som jag tänker kanske blir lite lindrigare om vi befinner oss på en paradisö med sol och värme och kalla drinkar!
 
Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm,
en droppe som faller
i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens
färg en minut,
brister och faller
och drömmen är slut.
 ♥
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0