I'm gonna show you crazy.

 
För sisådär tre veckor sedan låg jag däckad i influensa. Jag, som nästan aldrig är sjuk, sa då att "nu fattas det väl bara att jag får magsjuka också"; då det härjade runt på jobbet precis som förkylningar och influensa. Och mycket riktigt så flög det på mig för en vecka sedan och knockade omkull mig så jag blev sängliggande hela den helgen ungefär. Nu hoppas jag därför att jag haft min beskärda del av sjukdomar för ett tag framöver!
 
En vecka går fort och almanackan visar fredag idag igen, och på kvällens planering står afterwork med jobbet på IVA's lokala krog i Varberg. Jag hoppar på bussen vid 16:30 och får se när jag rullar hemåt igen. I tid, är min tanke, då jag ska jobba imorgon. Men jag vet ju hur det brukar bli med dom där härliga kollegorna, så jag ropar inte hej innan jag är innanför dörren...
 
Jobb, jobb och lite mer jobb väntar runt hörnet, så ser fram emot kvällen. Skål och happy friday!
 
Hahaha! Love it!
 

Dit där rosor aldrig dör.

 
När herr sambo var sisådär 3-4 år gick han upp tidigt på morgonen, utan att föräldrarna vaknade, tog på sig sina gummistövlar och knallade över till grannen; farmor och farfar. Där stod han och knackade på dörren tills att farmor kom och låste upp, och sa då "jasså, ni var uppe". Sedan kröp han ner i deras säng och ville helst ligga med sina små kalla fötter nära farfar, som flyttade sig längre och längre bort, så det var farmor som fick värma den lille grabben i pyjamas som smitit hemifrån. Den här historien berättade prästen i kyrkan idag, då vi tog farväl av samma farfar, och då föll tårarna. Att gå på begravning är alltid tufft, oavsett om det är ung eller gammal som man kommit dit för. Samtidigt var det en väldigt fin begravning, med fin musik. Bland annat spelade en man dragspel och det har jag nog aldrig varit med om på en begravning innan. Det blev väldigt stämningsfullt på något vis. Vackert.
 
Skönt på ett sätt att kunna lägga detta bakom sig nu. För med handen på hjärtat är det väl ingenting man går och ser fram emot. Nu försöker jag blicka framåt istället, och ser med spänning fram emot resultatet från röntgen jag var på förra veckan. På tal om begravning, så tror jag seriöst att en MR (magnetröntgen) är svaret på hur det känns att bli levande begravd. Fy fasen, så obehagligt. Jag försökte tänka glada, fina, lugna tankar men det var inte så lätt. Nu håller jag tummarna för att undersökningen visar något, så jag vet hur jag ska gå vidare. Jag vill börja träna, på rätt sätt. Bygga upp muskler och inte förvärra saker och ting. Värken har blivit en daglig (o)vän och tar rejält på krafterna. Samtidigt har det nog blivit någorlunda mer hanterbart nu; kanske för att jag helt enkelt börjat vänja mig vid att den ständigt finns där...
 
Och annars. Joråsåatte... livet rullar på. En hel del jobb och den sociala biten blir lite lidande. Förhoppningsvis blir det mer luft i schemat snart så att det kan rättas till. Ser fram emot helgen; då ska vi fira Jonny the Rocker som fyller 55. Förhoppningsvis får vi till en dejt med Gabbe och Åsa också och kan planera in något kul äventyr framöver. Vi har pratat lite om en hotellövernattning i Göteborg eventuellt. Känns som jag kan behöva det nu. Och mest av allt behöver jag nog en resa till Kap Verde tillsammans med herr sambo i mars. Ni vet samma månad som the big day is coming up, så att säga. Åååångest, som jag tänker kanske blir lite lindrigare om vi befinner oss på en paradisö med sol och värme och kalla drinkar!
 
Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm,
en droppe som faller
i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens
färg en minut,
brister och faller
och drömmen är slut.
 ♥
 

Liten på jorden.

 
Idag har jag, för första gången sedan i torsdags, varit utanför ytterdörren samt druckit lite kaffe. Det första var nästintill magiskt, även om jag bara gick till soptunnan och tillbaka. Det andra smakade tyvärr inte lika gott som jag föreställt mig. Det gjorde förresten inte whiskeyn heller.
 
När jag jobbade natten mellan onsdag och torsdag förra veckan började min näsa rinna så förskräckligt och sedan övergick den till att bli bomtät istället, vilket resulterade i ett missbruk av näsdroppar och snytande av nosen så den blev alldeles röd. I övrigt mådde jag faktiskt bra, förutom att jag blev lite småfrusen fram emot morgonen. När jag körde hem svängde jag förbi en mack och köpte diverse bra och ha saker i form av nässpray och värktabletter. Slängde i mig ett par stycken innan jag la mig under täcket och somnade ganska fort. När jag väl vaknade igen hade jag så himla ont i kroppen och huden var sådär öm som den blir när man har feber. Hade dock ingen feber när jag kollade första gången, men det ändrade sig snabbt.
 
I vanliga fall räcker det att jag tempar 37,7 för att må som en påse nötter, så när febertermometern visade 39,4 grader trodde jag seriöst att jag höll på att dö. Hjärtat pumpade så hårt och snabbt och prioriterade väl vart blodet skulle ta vägen, för helt plötsligt kände jag inte mina händer eller fötter. Rummet snurrade och när jag skulle gå upp ur sängen höll jag på att ramla omkull. Så jag fick ringa herr sambo, som var i källaren, och be honom komma upp.
 
En jäkla huvudvärk som gjort att jag trott att skallen ska explodera vilken sekund som helst, tryck bakom ögonen som gjort så ont att jag varit säker på att dom skulle ploppa ut, en ständigt rinnande eller tät näsa, torrhosta, smärta i bröstkorgen/lungorna, ont i varenda led samt kroppsdel jag inte ens visste jag hade, samt febern som grädde på moset - där är min verklighet dom senaste dagarna. Och jag trodde verkligen min sista stund var kommen, för jag har nog aldrig varit så sjuk någon gång. Inte vad jag kan minnas åtminstone.
 
I detta kritiska ögonblick skickade jag ett meddelande till mina systrar Linda och Lina, och skrev att jag hade som sista önskan att pappas köttbullar och potatisgratäng med brunsås skulle serveras på ceremonin efter min begravning. Jag bad även dom, och några av mina närmaste vänner, att säga något fint i kyrkan. Man kanske inte får skämta om sådant, men vad annars ska man göra i ett sådant läge? Det livade ju upp stämningen lite i alla fall.
 
Idag är första dagen jag är feberfri, peppar peppar. Men i övrigt mår jag fortfarande kasst och viruset har inte lämnat min kropp ännu. Så fort jag gör minsta lilla sak så rusar hjärtat och svetten rinner. Och så är jag så oerhört trött hela, hela tiden. Jag trodde att jag sov mycket innan, men efter den här pärsen har jag insett att man nästan kan sova dygnet runt. Jag är verkligen helt slut som artist. Men sömn är väl den bästa medicinen sägs det, så man kan ju hoppas att den här skiten väljer att lämna min kropp snarast möjligast.
 
Förkylning trodde jag på först, men med facit i hand undrar jag om det inte är en släng av influensa jag haft/har. Alla symtomen pekar på det i alla fall. Och en vanlig förkylning brukar definitivt inte knocka mig såhär. Oavsett vad så har det varit påfrestande dagar, men igår knackade det på dörren och ute på trappan stod en påse med innehåll som gjorde vardagen lite lättare just för stunden. Halstabletter, godis, tidning, läsk och en väldigt fin hälsning låg där i, samt det bästa av allt: pappas köttbullar!!! ♥
 
Whiskey en måndag? Jag som inte ens tycker om whiskey... Men herr sambo påstod att det skulle vara effektivt för att rensa bort dom dumma bacillerna,
så jag litade på hans ord...
 

So no one told you life was gonna be this way?

 
Hej 2015. Jag firade in dig genom att lämna nyårsfesten med dom finaste vännerna för att hoppa i dom gröna kläderna på jobbet och skåla i Pommac vid tolvslaget. Det kunde lika gärna varit vilken annan natt som helst; vadå nyårsafton? Den känslan hade jag inte alls.
 
Jag trodde och hoppades på att 2015 skulle bli ett bättre år, på många olika sätt. Ändå bjöd det på det sämst tänkbara slutet och en tung start på det nya framför oss, ännu en gång. Död och begravning. Inte direkt så man jublar högt och hoppar upp och ner av förväntan. Och även om det den här gången inte är någon som stod mig så nära, så betydde han mycket för andra i min närhet. Svärfar har förlorat sin pappa, herr sambo sin farfar. Och även om han var gammal och det var mer eller mindre väntat så kan man aldrig förbereda sig nog. Det värsta för mig personligen är nog ändå att det drar upp så mycket annat till ytan dessutom. Saker som man kanske trodde man hade bearbetat någorlunda men som visar sig vara precis tvärtom.
 
Jag känner mig tom och likgiltig. Trött, uppgiven, ledsen. Jag önskar att jag kunde ta semester från mig själv ett par, tre månader och sedan komma tillbaka; pigg, utvilad och glad. Jag vet ju att den där glädjen finns där någonstans inom mig, men just nu kan jag inte riktigt hitta den. Och det gör ont, för jag gillar inte riktigt den jag blivit.
 
Dom sista dropparna rödtjut är slut för ikväll och jag ska krypa ner under täcket jämte herr sambo. Imorgon när jag vaknar hoppas jag på en bra dag. Jag ska göra det till en bra dag!
 
 ♥
 
Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och tillslut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga "Nu har hon lämnat oss."
 
Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit mindre och tillslut försvunnit är ju bara som du ser det.
I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg på stranden!
Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon annan på en annan strand, som ser henne dyka upp vid horisonten;
någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.
 
 ♥
 

RSS 2.0