When nothing goes right go left.

 
Har du kartan kvar? Eller en aning om vart vi är på väg? Livet, så jäkla märkligt. Ingen kompass som visar vilket håll man ska gå, och bjuder på saker man inte kan påverka överhuvudtaget, vilket många gånger får en att känna sig totalt maktlös. För hur man än vrider och vänder på situationen inser man att man inte kan göra något åt saken, förutom att "gilla läget". Och förr eller senare jagar alla dom där grejerna ikapp en; när man staplat allt på hög och liksom hållit allt inom sig lite för länge istället för att ta tag i saker och ting. Bakom hörnet står en mörk skugga och väntar. Små saker blir stora, stora ännu större. Masken åker på, masken åker av. Och till slut måste man faktiskt våga svälja stoltheten, tappa fästet och trilla ner, för att sedan börja klättra upp igen. Sortera bland det inre kaoset och börja plocka upp bit för bit av det trasiga som plötsligt fallit i tusen delar. Sömnlösa nätter, långa dagar.
 
Ingen har någonsin påstått att livet ska vara en dans på rosor. Ibland trampar man på taggar också och då kan det göra förbannat ont. Det gäller nog bara att inte låta dom där taggarna sitta kvar alltför länge, utan dra ut dom kvickt, och inte låta dom göra alltför fula sår i själen. Men det är lättare sagt än gjort många gånger. I alla fall om man är som jag; en person som ska analysera sönder allting och tänka "om" och "men" och "varför".
 
Vem är jag? Vad vill jag? Är det såhär livet ska se ut? Stora frågor utan några enkla svar. Kanske finns det inte ens några bra svar, men det gnager i mitt huvud. Dag som natt.
 
30-årskris? Livskris? Vad vet jag. Det enda jag vet är att livet inte är på topp just nu. Och så får det lov att vara ibland. Huvudsaken är väl att jag inte gräver ner mig fullständigt.
 
Känner så väl igen det här. Hade en sådan här dipp för sisådär 4 år sedan, och vet att känslorna då var exakt dom samma som jag har nu. Och klarade jag mig då så ska jag väl göra detsamma nu. Jag måste bara reda ut ett och annat med mig själv först.
 
"Vad vet du om månljuset
förrän du blivit sönderslagen under det?
Och vad vet du om gryningen
förrän du mött varje morgon
med sömnlösa ögon?
Vad vet du om solen
förrän nån släckt alla ljusen?
Och vad vet du om kärleken
förrän du förgäves hatat den?
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva?
 
Sprid ut bensinen över solnedgången,
riv ner staden,
häll ut havet ända bort till horisonten,
tysta ner musiken.
Hon kommer aldrig hit igen."
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0