Trea nolla.

 
Måndag igår och en ny start på en ny vecka. Jag hade tänkt kicka igång den med att och åka simma på kvällen, men insåg att det nog inte var bästa platsen att befinna sig på om man redan har ett nedsatt immunförsvar. Dessutom är det väl sportlov nu, vilket garanterat innebär ännu mer baciller. Så istället bokade vi äntligen vår resa till Kap Verde; dit vi åker om drygt 1 månad för att lindra min 30-årskris, firade det hela med tonfisksallad och skålade i Coca Cola och vatten, och sedan övergav jag herr sambo vars tur det var att bli sjuk i söndags, för att åka till Anders en sväng och dricka kaffe. Jag själv har inte tid att bli sjuk. Igen. Så jag inbillade mig att om jag höll mig hemifrån kanske jag klarar mig, eller inte gör det värre åtminstone. Ända sedan den där influensan knockade mig totalt för ett antal veckor sedan har jag känt mig kass. Så sjukt trött, och i fredags fick jag gå hem från jobbet mitt i natten då febern flög på mig. Och med detsamma kom det dåliga samvetet, såklart. Och inte blev det väl bättre när jag mötte ambulansen i full fart med blåljus då jag svängde ut från parkeringen. "Glöm IVA, är man sjuk så är man" sa en kollega, men det var lättare sagt än gjort. Och det märkliga var att på lördagen var febern borta igen, men kroppen mådde inte särskilt bra för det. Jag försökte dock bota det med sömn, tabletter och mycket vatten för att sedan spendera kvällen med fina vänner. ♥
 
Dom där vännerna alltså. Så galet värdefulla. Jag tror och hoppas att dom verkligen förstår hur mycket dom betyder för mig. Likaså la familia. Luften i mina lungor, utan överdrift.
 
Tisdag idag och herr sambo är fortfarande krasslig. Vi åt frukost tillsammans, sedan tog jag mig ut på en skön promenad på runt 5,5 km. Sedan körde vi till vårdcentralen i Veddige där vi fick vaccinerat oss inför resan. Jag själv, som hatar sprutor och nålar, fick en i vardera arm. Kändes lite töntigt och säga till att jag inte ville se när sköterskan stack mig, efter att ha berättat att jag jobbar på IVA. Har dock inga bekymmer att sticka andra, men när det gäller mig själv blir jag svimfärdig. Tur att nästa spruta inte behöver tas förrän om ett halvår.
 
Och nu, dags för den som vill att bli avundsjuk. Nedan visas ett par bilder från ön Sal, Kap Verde, där jag ska be min livskris slänga sig i väggen och aldrig komma åter. Enjoy!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0