Ögonblicket fångat.

 
"Hör du sången dom spelar på radio? Varje ord verkar handla om dig." //Gyllene Tider
 
Musik, jag älskar att lyssna på musik. Oavsett om jag känner mig arg, ledsen, glad, lycklig, förbannad, full av sorg eller lika full av glädje, så finns det alltid någon låt som passar in just där och då, som fångar den känslan. Och i nio fall av tio så är det texten i låten som berör mig. Som letar sig in i blodomloppet och tar sig hela vägen fram till hjärtat som bankar och slår med full kraft. Texter som rör och berör, som kan få mig att relatera till orden som sjungs; som får mig att känna att det lika gärna kunde varit jag som skrivit dom där raderna en mörk, kall natt.
Jag inbillar mig att musiken räddat mig många gånger. Att den fångat upp mig och hållit mig kvar bara för några minuter, istället för att tappa greppet och falla helt handlöst.
 
Tänk om livet vore som i en film, där passande musik spelas i bakgrunden till varje scen. Oj, så blandad kompott det skulle bli för min del. Helgens spellista hade varit en väldig rörig sådan och skulle passat till teman så som jobb, besvikelse, bryt-ihop-och-kom-igen, sparlåga, "fuck it, nu kör vi", underbara vänner, way to much grogg, bakissöndag, för lite sömn, biomys. Typ.
 
En låt som går varm för tillfället hos mig är Peter LeMarcs "Från ett fönsterlöst rum". Den är verkligen pricken över i:et, som gräddet på moset, frostingen på kakan. You name it.
 
"Du som var säker på det mesta,
käfta emot natten,
du höll ditt huvud övet ytan,
du kunde nästan gå på vatten.
 Nu har din stora vida värld
krympt till ett rum,
ett rum som saknar utsikt,
det är ett fönsterlöst rum.
 Dina knogar är så vita,
ditt grepp om livet så hårt,
hjärtat slår med knuten hand,
att bara andas är så svårt.
 Och du är rädd för att leva,
och lika rädd för att dö,
men mest rädd för att bli galen,
och sakta smälta bort som snö.
 Det som håller dig tillbaka
bjöd du in med öppen famn,
du är din egen fångvakt,
fruktan stal ditt namn.
 
Så här ligger du förstenad
men det här är inte du,
det är din rädsla som har snärjt dig
och haft dig inlåst så länge nu.
 Men nånstans långt inom dig
finns en känsla du glömt bort,
som en trygg inre glädje,
en tro av en sällsam sort.
 En frihet i ditt inre,
där du är den du vill va,
där finns allt som du saknar,
där finns lugnet du vill ha.
 Och du vet ju var du är ju,
men inte vart du ska här näst,
du måste gå rätt genom elden
när det smärtar som allra mest.

Du förtjänar att vara lycklig,
du har rätt att ha en dröm,
 du förtjänar känna lust igen
och ta dig ut ur detta rum.
 Blunda för alla andra,
låt dom se dig falla ner,
 dom är säkert lika rädda
fast dom inte tror nån ser.
 Så möt mig på din tröskel,
och våga titta ner,
det du ser som en bottenlös avgrund
är en liten springa, inget mer.
 Så kom och räck mig handen,
släpp ditt krampaktiga tag,
kom och kasta dig helt handlöst
och fall fritt ett litet slag."
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0