Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

 
Tre nätter på jobbet för första gången på länge gick lekande lätt. Mycket tack vare att vi hade fullt upp mest hela tiden skulle jag tro. Men det bästa är ändå att det kändes bra i kroppen och att sömnen fungerat mellan passen. Upp till bevis och se om det håller även i fortsättningen. Jag gör i alla fall mitt bästa för att vinna över den där jäkla värken som bosatt sig i mig. Vissa dagar får jag helt enkelt känna mig besegrad av den, men det är åtminstone fler bra stunder än dåliga nu för tiden, och det är jag oerhört tacksam över.
 
Kvällar som igår är jag också tacksam över. Vilken guldkväll vi hade med nära och kära. Världens bäste pappa fyllde år och passade på att fira detta, samt en 25-årigbröllopsdag, tillsammans med oss på kurorten. Bubbel, buffé, vinpaket och sedan vidare hem till Läjet där det bjöds på semesterbilder från han och A-L's resa i Thailand. Härliga foton som knappast fick mig att längta mindre efter vårt kommande äventyr till Kap Verde. Bara 24 dagar kvar nu!
 
Nätter som denna kan jag dock vara utan. Skulle tro att jag somnade vid tre, fyratiden kanske, för att sedan vakna igen vid sju. Var vaken ett par timmar och lyckades sedan somna om och sova bort hela förmiddagen. Såg att solen sken ute när jag drog upp rullgardinen och tänkte att en promenad nog skulle göra susen. Först fick det dock bli ett varv med dammsugaren och ett röj här hemma, och när jag väl skulle ge mig ut hade solen gått i moln. Isn't it ironic?

Ironiskt som så mycket annat här i livet. Och jag måste nog inse att jag inte är någon jäkla hjälte som kan rädda världen, även om det faktiskt bara handlar om att bry sig, ingenting annat. Man kan inte slåss för sådant som är bortom ens kontroll. Det får bara mig själv att må sämre än jag redan gör, och att lägga ner energi på någon som inte gör detsamma är inte värt det i slutändan. Allt som är trasigt går helt enkelt inte att laga, oavsett hur mycket man själv än vill och försöker. Man kan inte ta för givet att alla vill limma ihop det som gått sönder. Dags därför att lägga fokus på annat, tänka både realistiskt och egoistiskt. Från och med nu.
 
"Bedöva mig, det känns som jag blivit halv,
och nu är falska känslor bättre än inga alls.
Och det är inte det att min blick har blivit kall,
jag har sibirisk vinter, fast på insidan.
Hur blev mina skor så tunga?"
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0