Ordinary day.

 
Ugnsbakad falukorv och potatismos; vilken delikatess en lördagkväll va'!? Det var vad som bjöds på här idag. Med ett glas bubbel, also known as Loka, i glaset. Och som grädde på moset en kopp kaffe och en bit mörk choklad till efterrätt. Så kan det se ut en helt vanlig helgkväll när jobbet kallar, och när herr sambo ger sig iväg in i dimman. En hel dag på matmässan med drinkbiljetter hade gjort sitt, så han valde att fortsätta i samma anda inne i stan; förfest och Societén. Jag är inte bitter. Själv ska jag ju åka och tjäna så mycket pengar att jag antagligen får stoppa dom i madrassen, eftersom jag inte lär veta var jag ska göra av dom. Angenämnt.
 
 

Job well done, standing ovation.

 
"Yeah you got what you wanted, I guess you won. 'Cause you play me like a symphony, play me till your fingers bleed. I'm your greatest masterpiece, you ruin me. Later when the curtains drawn and no one's there for you back home, don't cry to me, you played me wrong."
 
- You ruin me med The Veronicas.
 
Fredag och jag flyttar in på jobbet i helgen. Tre nätter har jag framför mig och den sociala biten får stå i pausläge under tiden. Varken ork eller lust till att göra något mellan passen finns, så därför håller jag mig undan och lever i min egna lilla värld. Ungefär som vanligt, med andra ord, med risk för att låta sarkastisk. Och inte är jag ett dugg bitter över att missa matmässan i Göteborg i år igen. Neeej då, det ska bli så roligt så att jobba och sova bort hela helgen medans alla andra är lediga och ute och roar sig. High five! Nåja...
 
Det visslade bara till och så var den här veckans dagar förbi, och det blev i stort sett som jag trodde. Vi hälsade på lillasyster Sandra i tisdagskväll. Vi tände en brasa, åt frallor och kex, fikade. Och i onsdags lunchade samma lillasyster och jag, på VB-grillen i Veddige city. Det var väl ingen höjdare direkt, men sällskapet var ju trevligt i alla fall. ♥
 
Efter en mindre aptitlig schnitzel till middag åkte jag till sjukgymnasten och pratade lite med henne angående träning och så efter olyckan. Vi bokade in en ny tid nästa vecka då jag ska dit och testa lite olika övningar. Efter besöket där körde jag till Spannarp och fick veckans dos av mys från mina älskade syskonbarn, och även söstra mi såklart.
 
Söstra mi som jag träffade igår igen, då vi möttes upp inne i Varberg och åt lunch på Lorensberg Café & Bistro. Så himla mysigt att ses bara vi, det var längesedan sist. Tiden gick fort; vi pratade bort en del av den, sedan blev det en sväng inom Lindex innan jag lämnade henne för ett besök hos frisören. Det resulterade i att utväxten vid benan försvann med lite ljusa slingor, samt att ett par centimeter av håret klipptes bort. När jag var färdig hade det hunnit bli kväll, och den tillbringade jag hos Jessica på hennes jobb i Skällinge. Blev bjuden på chili con carne och kaffe och prat om allt mellan himmel och jord. Timmarna flyger iväg när jag är med den tjejen, och klockan hann bli efter 21 innan jag kom innanför dörren här hemma.
 
Och så var det fredag idag som sagt. Jag har sovit bort dagen. Blir lätt så när man ligger sömnlös om nätterna; insomnia deluxe. Får väl hänga vid kaffeautomaten inatt om det skulle krisa. Eventuellt också tejpa upp ögonlocken lite diskret...
 
Det blir kycklingtacos här på Hultavägen innan jobbet kallar. Ett par droppar rödtjut hade ju inte suttit fel upptill känner jag, men får hålla mig till Loka. Funkar finfint det med.
 
Ses på andra sidan helgen!
 
Världens bästa söstra mi & jag en sommar för sisådär 4 år sedan. ♥
 

I rest my case.

 
Att jag är en tänkare, en grubblare, en som funderar väldigt mycket och "möjligtvis" analyserar sönder saker i småbitar; det har jag vetat länge. Jag vet även att jag väldigt gärna vill lösa problem som uppstår, även fast jag själv kanske inte är centrum av själva bekymret. Men någonstans lyckas jag ändå alltid hamna där, som en sorts mellanhand. En person som två, eller flera, bollar med samtidigt istället för att prata med varandra. Och just det slog mig igår, och med ännu mer kraft tidigare idag, att sådär kan jag ju inte hålla på. Självklart vill jag finnas där för den som behöver mig, lyssna och komma med råd, men jag kan ju inte samla på mig alla andras ofantliga och pyttesmå problem och tro att jag ska kunna fixa allting. För det är så det blir, att jag lägger ner så mycket kraft och energi på andras bekymmer att dom helt plötsligt blir mina egna. Och det får mig bara att må dåligt. Ruskigt dåligt. Antagligen för att jag ska analysera allting som sagt. Väga "om" och "men" emot varandra, tänka "varför". Jag har uppenbarligen svårt att släppa det som inte är mitt och gå vidare. Aha-upplevelse, big time.
 
Måndag idag, igen. Var vi inte där nyss? Ikväll väntar en enkelnatt på jobbet och jag har laddat upp genom att sova bort mer eller mindre hela dagen, dricka kaffe och tagit en härlig långpromenad. Jag älskar att sätta lurarna med musik i öronen, komma ut i friska luften och bara gå dit stegen för mig. Var ute runt 1 timma idag. Underbart.
 
Veckan som kommer är ganska uppbokad redan nu med lite smått och gott. Förhoppningsvis får vi hälsa på lillasyster Sandra i hennes (spök)stuga imorgon kväll. På onsdag ska jag till sjukgymnasten, och på torsdag ska jag till frisören. På torsdagkväll ska jag till fina Jessica som sagt att hon ska bjuda på kvällsmat. Gulle henne. Tycker så mycket om den tösen! ♥
Och sedan är det plötsligt fredag igen och då försvinner jag in i jobb-bubblan hela helgen lång. Tre nätter stundar och det blir väl inte mycket mer än att äta, jobba, sova. Hej och hå.
 
 

Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

 
Tre nätter på jobbet för första gången på länge gick lekande lätt. Mycket tack vare att vi hade fullt upp mest hela tiden skulle jag tro. Men det bästa är ändå att det kändes bra i kroppen och att sömnen fungerat mellan passen. Upp till bevis och se om det håller även i fortsättningen. Jag gör i alla fall mitt bästa för att vinna över den där jäkla värken som bosatt sig i mig. Vissa dagar får jag helt enkelt känna mig besegrad av den, men det är åtminstone fler bra stunder än dåliga nu för tiden, och det är jag oerhört tacksam över.
 
Kvällar som igår är jag också tacksam över. Vilken guldkväll vi hade med nära och kära. Världens bäste pappa fyllde år och passade på att fira detta, samt en 25-årigbröllopsdag, tillsammans med oss på kurorten. Bubbel, buffé, vinpaket och sedan vidare hem till Läjet där det bjöds på semesterbilder från han och A-L's resa i Thailand. Härliga foton som knappast fick mig att längta mindre efter vårt kommande äventyr till Kap Verde. Bara 24 dagar kvar nu!
 
Nätter som denna kan jag dock vara utan. Skulle tro att jag somnade vid tre, fyratiden kanske, för att sedan vakna igen vid sju. Var vaken ett par timmar och lyckades sedan somna om och sova bort hela förmiddagen. Såg att solen sken ute när jag drog upp rullgardinen och tänkte att en promenad nog skulle göra susen. Först fick det dock bli ett varv med dammsugaren och ett röj här hemma, och när jag väl skulle ge mig ut hade solen gått i moln. Isn't it ironic?

Ironiskt som så mycket annat här i livet. Och jag måste nog inse att jag inte är någon jäkla hjälte som kan rädda världen, även om det faktiskt bara handlar om att bry sig, ingenting annat. Man kan inte slåss för sådant som är bortom ens kontroll. Det får bara mig själv att må sämre än jag redan gör, och att lägga ner energi på någon som inte gör detsamma är inte värt det i slutändan. Allt som är trasigt går helt enkelt inte att laga, oavsett hur mycket man själv än vill och försöker. Man kan inte ta för givet att alla vill limma ihop det som gått sönder. Dags därför att lägga fokus på annat, tänka både realistiskt och egoistiskt. Från och med nu.
 
"Bedöva mig, det känns som jag blivit halv,
och nu är falska känslor bättre än inga alls.
Och det är inte det att min blick har blivit kall,
jag har sibirisk vinter, fast på insidan.
Hur blev mina skor så tunga?"
 

Här kommer natten, kall och underbart lång.

 
Det var det här med sömn ja. Tydligen oerhört överskattat om man heter Carolin. Att somna i soffan framför tv'n fungerar fint, men så fort jag lägger mig i sängen kommer alla känslorna på en och samma gång. Spelar ingen roll hur trött jag än är. Det går bara inte att somna...
 
"And I told you to be patient,
 and I told you to be fine,
 and I told you to be balanced,
 and I told you to be kind.

And now all your love is wasted,
 and who the hell was I?
I'm breaking at the bridges,
 and at the end of all your lines.

Who will love you?
Who will fight?
Who will fall far behind?
Ooh, ooh."
 
True story.
 

Trea nolla.

 
Måndag igår och en ny start på en ny vecka. Jag hade tänkt kicka igång den med att och åka simma på kvällen, men insåg att det nog inte var bästa platsen att befinna sig på om man redan har ett nedsatt immunförsvar. Dessutom är det väl sportlov nu, vilket garanterat innebär ännu mer baciller. Så istället bokade vi äntligen vår resa till Kap Verde; dit vi åker om drygt 1 månad för att lindra min 30-årskris, firade det hela med tonfisksallad och skålade i Coca Cola och vatten, och sedan övergav jag herr sambo vars tur det var att bli sjuk i söndags, för att åka till Anders en sväng och dricka kaffe. Jag själv har inte tid att bli sjuk. Igen. Så jag inbillade mig att om jag höll mig hemifrån kanske jag klarar mig, eller inte gör det värre åtminstone. Ända sedan den där influensan knockade mig totalt för ett antal veckor sedan har jag känt mig kass. Så sjukt trött, och i fredags fick jag gå hem från jobbet mitt i natten då febern flög på mig. Och med detsamma kom det dåliga samvetet, såklart. Och inte blev det väl bättre när jag mötte ambulansen i full fart med blåljus då jag svängde ut från parkeringen. "Glöm IVA, är man sjuk så är man" sa en kollega, men det var lättare sagt än gjort. Och det märkliga var att på lördagen var febern borta igen, men kroppen mådde inte särskilt bra för det. Jag försökte dock bota det med sömn, tabletter och mycket vatten för att sedan spendera kvällen med fina vänner. ♥
 
Dom där vännerna alltså. Så galet värdefulla. Jag tror och hoppas att dom verkligen förstår hur mycket dom betyder för mig. Likaså la familia. Luften i mina lungor, utan överdrift.
 
Tisdag idag och herr sambo är fortfarande krasslig. Vi åt frukost tillsammans, sedan tog jag mig ut på en skön promenad på runt 5,5 km. Sedan körde vi till vårdcentralen i Veddige där vi fick vaccinerat oss inför resan. Jag själv, som hatar sprutor och nålar, fick en i vardera arm. Kändes lite töntigt och säga till att jag inte ville se när sköterskan stack mig, efter att ha berättat att jag jobbar på IVA. Har dock inga bekymmer att sticka andra, men när det gäller mig själv blir jag svimfärdig. Tur att nästa spruta inte behöver tas förrän om ett halvår.
 
Och nu, dags för den som vill att bli avundsjuk. Nedan visas ett par bilder från ön Sal, Kap Verde, där jag ska be min livskris slänga sig i väggen och aldrig komma åter. Enjoy!
 
 

Ögonblicket fångat.

 
"Hör du sången dom spelar på radio? Varje ord verkar handla om dig." //Gyllene Tider
 
Musik, jag älskar att lyssna på musik. Oavsett om jag känner mig arg, ledsen, glad, lycklig, förbannad, full av sorg eller lika full av glädje, så finns det alltid någon låt som passar in just där och då, som fångar den känslan. Och i nio fall av tio så är det texten i låten som berör mig. Som letar sig in i blodomloppet och tar sig hela vägen fram till hjärtat som bankar och slår med full kraft. Texter som rör och berör, som kan få mig att relatera till orden som sjungs; som får mig att känna att det lika gärna kunde varit jag som skrivit dom där raderna en mörk, kall natt.
Jag inbillar mig att musiken räddat mig många gånger. Att den fångat upp mig och hållit mig kvar bara för några minuter, istället för att tappa greppet och falla helt handlöst.
 
Tänk om livet vore som i en film, där passande musik spelas i bakgrunden till varje scen. Oj, så blandad kompott det skulle bli för min del. Helgens spellista hade varit en väldig rörig sådan och skulle passat till teman så som jobb, besvikelse, bryt-ihop-och-kom-igen, sparlåga, "fuck it, nu kör vi", underbara vänner, way to much grogg, bakissöndag, för lite sömn, biomys. Typ.
 
En låt som går varm för tillfället hos mig är Peter LeMarcs "Från ett fönsterlöst rum". Den är verkligen pricken över i:et, som gräddet på moset, frostingen på kakan. You name it.
 
"Du som var säker på det mesta,
käfta emot natten,
du höll ditt huvud övet ytan,
du kunde nästan gå på vatten.
 Nu har din stora vida värld
krympt till ett rum,
ett rum som saknar utsikt,
det är ett fönsterlöst rum.
 Dina knogar är så vita,
ditt grepp om livet så hårt,
hjärtat slår med knuten hand,
att bara andas är så svårt.
 Och du är rädd för att leva,
och lika rädd för att dö,
men mest rädd för att bli galen,
och sakta smälta bort som snö.
 Det som håller dig tillbaka
bjöd du in med öppen famn,
du är din egen fångvakt,
fruktan stal ditt namn.
 
Så här ligger du förstenad
men det här är inte du,
det är din rädsla som har snärjt dig
och haft dig inlåst så länge nu.
 Men nånstans långt inom dig
finns en känsla du glömt bort,
som en trygg inre glädje,
en tro av en sällsam sort.
 En frihet i ditt inre,
där du är den du vill va,
där finns allt som du saknar,
där finns lugnet du vill ha.
 Och du vet ju var du är ju,
men inte vart du ska här näst,
du måste gå rätt genom elden
när det smärtar som allra mest.

Du förtjänar att vara lycklig,
du har rätt att ha en dröm,
 du förtjänar känna lust igen
och ta dig ut ur detta rum.
 Blunda för alla andra,
låt dom se dig falla ner,
 dom är säkert lika rädda
fast dom inte tror nån ser.
 Så möt mig på din tröskel,
och våga titta ner,
det du ser som en bottenlös avgrund
är en liten springa, inget mer.
 Så kom och räck mig handen,
släpp ditt krampaktiga tag,
kom och kasta dig helt handlöst
och fall fritt ett litet slag."
 

Aldrig ensam, alltid ensam.

 
En rastlös själ har jag nog alltid varit mer eller mindre. Jag vill gärna att det händer saker runt omkring mig mest hela tiden. Men jag kan också njuta av att vara ensam, att ha egentid som det så fint heter. Att bara ha mig själv att tänka på och kunna göra precis vad jag vill och känner för. Men just nu är det bland det värsta som finns, och jag gör allt för att undvika att vara själv. För när jag är ensam känner jag mig så jäkla liten och ynklig. En olustig känsla sprider sig i min kropp, gör mig illamående, får hjärtat att banka så hårt att jag nästan tror det ska hoppa ur kroppen. Ska jag sitta, ligga, stå, gå? Ingenting hjälper. Att bara andas känns jobbigt.
 
Det här med sömn är numera överskattat. När jag väl kommer till ro och lyckas somna vaknar jag oftast med ett ryck kort därefter, genomsvettig, och med en gång kommer den olustiga känslan och tar ett obehagligt grepp om mig. Att somna om i det läget är nästintill omöjligt. Och mat. Det glömmer jag liksom bort att stoppa i mig. Ikväll till exempel förstod jag först inte varför magen fullkomligt skrek, tills att jag kom på att jag visst inte ätit mer än en smörgås och druckit en kopp kaffe. Vid lunch. Men jag är nästan aldrig sugen på något och det jag äter smakar oftast ingenting. Kroppen verkar ha ställt in sig på någon form av sparlåga.
 
Skönt att jag har många fina människor i mitt liv, som finns där och fångar upp mig, och som får mig att se solen bakom molnen istället för molnen framför solen. Och tacksamt att jag har ett sådant bra jobb som jag verkligen trivs med. Vad skulle jag göra annars?
Tänk så många som har det lite jobbigt i livet ibland, men som inte har någon att vända sig till? Ingen som ser? Ingen som lyssnar? Ingen som bara finns där? Värdefullt som tusan. ♥
 
Idag har varit en bra dag. Fina Jessica kom hit strax efter jag vaknade. Vi tog en härlig långpromenad i det underbara vädret, pratade, pratade och pratade lite till. Herr sambo och jag åt kvällsmat tillsammans och nu ska jag alldeles strax hoppa in i bilen och köra till jobbet.
Enkelnatt står på schemat sedan ledig ett par dagar igen. Hoppas på att solen väljer att titta fram fler dagar framöver. Det får allting att kännas lite lättare.
 

My head spinning around.

 
"Stoppa tjuven", släng dig i väggen! Här är det bara till att gå rätt in; jag lämnar till och med nyckeln kvar i låset när jag åker hemifrån. Varsågod, välkommen. Tankspridd? Jag? Neeej...
 
Fick organiserat upp tankarna lite i skallen innan i alla fall, eller fick dom att försvinna ett tag snarare. Ställde mig på löpbandet och körde intervall i sisådär 30 minuter. Så jäkla skönt. Har inte riktigt vågat träna sedan i slutet av november, då det blev bakslag efter olyckan med mer värk igen. Vill ju liksom inte förvärra det som redan är illa nog. Men så fick jag mitt röntgensvar häromdagen, efter MR jag gjorde för några veckor sedan, och den visade ingenting. Bra, såklart. Men samtidigt undrar jag ju hur jag går vidare? Ska jag bara acceptera att jag har ont? Utan anledning? Det är en av sakerna som tynger mig, drar ner mig mot botten. Ständig värk och humörsvängningar som heter duga. Och allt på grund av att en idiot körde på mig bakifrån. Blir förbannad när jag tänker på det. Och ännu mer arg över att han inte ens behagat höra av sig efteråt. Inte ett ljud. Skulle så gärna vilja berätta för honom vad han ställt till med.
 
Hur som helst; eftersom röntgen inte visade någonting tänker jag att då finns det väl ingenting att förvärra? Så då kan jag börja på och träna igen. Springa, simma och lite styrka har jag tänkt mig. Behöver få upp konditionen igen och bygga lite muskler. Färskvara som behövs.
 
Tanken på att trycka i sig en flötig pizza och dricka ett antal glas vin ikväll känns ju verkligen asbra förresten, nu när jag tränat för första gången på 7 år ungefär. Well, I couldn't care less. Ska hem till Gabbe och Åsa en sväng är planen. Behöver en stor dos av dom. Fina, fina vänner. Precis sådana man behöver när stormen river öppet hav. ♥
 
Även igår kväll fyllde jag på feelgood-kontot då vi var i Läjet hos pappa och A-L, also known as pepparkakorna. 2 veckor i Thailand hade gjort dom väldigt bruna och fina. Vi blev bjudna på god mat och dryck och ett trevligt sällskap. Lillasyster Lina och Gurra Q var också där. Dessutom blev det en omgång frågespel. Kul att pappa döpte sitt lag till "Vin" som i "Vinnare" och mitt till "Los" som i "Losers". Ännu roligare att "Losers" tydligen vann....?
 
 

When nothing goes right go left.

 
Har du kartan kvar? Eller en aning om vart vi är på väg? Livet, så jäkla märkligt. Ingen kompass som visar vilket håll man ska gå, och bjuder på saker man inte kan påverka överhuvudtaget, vilket många gånger får en att känna sig totalt maktlös. För hur man än vrider och vänder på situationen inser man att man inte kan göra något åt saken, förutom att "gilla läget". Och förr eller senare jagar alla dom där grejerna ikapp en; när man staplat allt på hög och liksom hållit allt inom sig lite för länge istället för att ta tag i saker och ting. Bakom hörnet står en mörk skugga och väntar. Små saker blir stora, stora ännu större. Masken åker på, masken åker av. Och till slut måste man faktiskt våga svälja stoltheten, tappa fästet och trilla ner, för att sedan börja klättra upp igen. Sortera bland det inre kaoset och börja plocka upp bit för bit av det trasiga som plötsligt fallit i tusen delar. Sömnlösa nätter, långa dagar.
 
Ingen har någonsin påstått att livet ska vara en dans på rosor. Ibland trampar man på taggar också och då kan det göra förbannat ont. Det gäller nog bara att inte låta dom där taggarna sitta kvar alltför länge, utan dra ut dom kvickt, och inte låta dom göra alltför fula sår i själen. Men det är lättare sagt än gjort många gånger. I alla fall om man är som jag; en person som ska analysera sönder allting och tänka "om" och "men" och "varför".
 
Vem är jag? Vad vill jag? Är det såhär livet ska se ut? Stora frågor utan några enkla svar. Kanske finns det inte ens några bra svar, men det gnager i mitt huvud. Dag som natt.
 
30-årskris? Livskris? Vad vet jag. Det enda jag vet är att livet inte är på topp just nu. Och så får det lov att vara ibland. Huvudsaken är väl att jag inte gräver ner mig fullständigt.
 
Känner så väl igen det här. Hade en sådan här dipp för sisådär 4 år sedan, och vet att känslorna då var exakt dom samma som jag har nu. Och klarade jag mig då så ska jag väl göra detsamma nu. Jag måste bara reda ut ett och annat med mig själv först.
 
"Vad vet du om månljuset
förrän du blivit sönderslagen under det?
Och vad vet du om gryningen
förrän du mött varje morgon
med sömnlösa ögon?
Vad vet du om solen
förrän nån släckt alla ljusen?
Och vad vet du om kärleken
förrän du förgäves hatat den?
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva?
 
Sprid ut bensinen över solnedgången,
riv ner staden,
häll ut havet ända bort till horisonten,
tysta ner musiken.
Hon kommer aldrig hit igen."
 

RSS 2.0