Körförbud.

 
Den där lediga helgen jag skrev om sist försvann lika snabbt som den kom, och nu har ytterligare en rasslat förbi. Den som gått har jag tillbringat på jobbet och har därmed inte gjort mycket mer än det klassiska äta, jobba, sova. Förutom i fredags innan jag gick på; då var jag i Spannarp hela dagen hos mina guldkorn till syskonbarn. Massor av mys och kärlek i utbyte av att få passa dom själv några timmar när deras mamma jobbade. Som bomull för själen. ♥
 
Tisdag idag och min dag började väl vid sisådär 04:30. Då vaknade jag nämligen, efter att ha sovit typ 3-4 timmar. På tok för lite med andra ord, och tydligen helt jäkla omöjligt att somna om. Så där låg jag och vred och vände på mig i några timmar innan jag gav upp och erkände mig besegrad. Det är så sjukt jobbigt för jag har kommit in i någon ond cirkel gällande det där med sömnen. När jag jobbar går det hur fint som helst att sova; jag hinner knappt lägga huvudet på kudden innan jag däckar, antagligen av ren utmattning. Men dom där nätterna när jag är ledig och hemma, då funkar det inte riktigt lika bra, om vi säger så. Det tar lång tid innan jag kommer till ro och när jag väl gjort det vaknar jag upp efter bara några timmar och kan inte somna om, hur jag än bär mig åt. Och så den där jädra värken efter olyckan, den gör ju knappast saken bättre. Jag tror inte det är den jag vaknar av, men när jag väl gjort det så är det liksom kört. Då smyger den sig sakta men säkert på och tar ett stadigt tag om mig och vägrar släppa taget.
 
Imorse tyckte jag ärligt talat så himla synd om mig själv att jag grät en skvätt. Dels av smärtan och dels av sömnbristen skulle jag tro. "Besvären ter sig som whiplashskada" är orden som klingar i skallen. Samma ord som läkaren skrev i sina papper efter en ny bedömning av mig för ett tag sedan. Jag gick inte igenom besiktningen med andra ord, och just nu känns det lite som om att jag inte orkar reparera något för att få klartecken till att köra igen. Och jag antar att det får lov att kännas sådär emellanåt. Huvudsaken är att jag inte stannar där nere på botten, som någon klok människa i min närvaro sa till mig. Men det är lättare sagt än gjort och jag orkar liksom inte riktigt med mig själv nu för tiden. Jag står mest i pausläge och får typ ingenting vettigt gjort får jag känslan av. Finns liksom tusen saker jag egentligen borde ta tag i, men "jag gör det en annan dag" tänker jag hela tiden...
 
Och annars då? Jorå. Den där julen har sakta men säkert börjat flytta in i vårt hus. Ikväll får granen antagligen komma in från garaget och igår kom några av tomtarna från förrådet i källaren fram. Dom flesta klapparna är köpta. Finliret fixas antagligen till helgen då vi ska ut på äventyr, herr sambo och jag. Mitt i allt julkaos har jag nämligen ordnat en hotellnatt fredag-lördag åt oss i Göteborg. Välbehövligt för oss båda skulle jag tro. Igår slog jag dessutom till och bokade bord på Texas Longhorn åt oss, så dit ska vi och käka på fredagkvällen. Lördagen ska vi tillbringa med H & Mikael samt Galenskaparna & After Shave. Jag fick biljetter till deras senaste föreställning i present när jag fyllde 30; "Spargrisarna kan rädda världen". Ser onekligen fram emot helgen med andra ord. Ska bli skönt att bryta vardagen lite.
 
Nu: kaffe, kaffe och mer kaffe. Det är nog det enda som kan rädda mig idag. Och ett besök hos kiropraktorn efter lunch. Känner på mig att jag lär bryta ihop hos henne idag, men då får det väl bli så. Hon har sett mig gråta förr.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0