Galghumor.

 
Tisdag och idag är ingen bra dag. Bryta-ihop-totalt versus Carolin Nilsson= 7-0 ungefär.
Först ut: sjukgymnasten. Andraplatsen knep mamma, och tredje och fjärde med. Femtepriset fick herr sambo. Sedan har jag knäckt mig totalt ett par gånger när jag varit ensam också.
 
Så himla märklig jämförelse, men innan när jag slängde in mina gympaskor i tvättmaskinen, för jag fick kogödsel på dom tidigare (om någon undrar), så satt jag kvar där är stund och kollade på hur dom studsade runt när jag tryckt på start. Och det är nästan lite så det känns just idag; som om jag bara åker runt-runt och slår i kanterna hårt emellanåt. Och så stannar det upp för en sekund, sedan börjar det snurra igen. Vattnet fylls på och det känns lite som om jag inte orkar hålla huvudet över ytan, sedan sjunker det bort och jag får tillbaka andan igen. Och så när det börjar kännas ganska okej, ja... då börjar det såklart snurra åt det andra hållet istället.
Jäkligt skum jämförelse, I know, men kunde ändå inte låta bli att tänka på det där i tvättstugan.
 
Sjukgymnasten jag träffade idag sa att sådant här tar tid, ibland upp till flera månader innan man blir riktigt återställd. Det kändes ju inte riktigt jätteroligt att höra, men jag förstår att det är kroppens sätt att hantera ett sådant trauma. Det måste få ta tid. Men jag är bara så sjukt jäkla trött på att varenda dag i 3 veckors tid snart vakna upp med värk. Att ha ont hela dagen, även om det absolut är mer hanterbart nu än innan, och sedan bli golvad igen lagom till kvällen och natten. Allting blir en enda stor ond cirkel och idag rann bägaren över och allting brast. Samtidigt inser jag att det nog är bra det med; att lätta på trycket lite. Även om det handlar om att bryta ihop inför en människa man faktiskt bara träffat en gång innan...
 
Onsdag imorgon och klockan 09 ska jag befinna mig på vårdcentralen här i Bua. Då är det dags att träffa läkaren igen, som jag för övrigt också bröt ihop hos sist ju. Jag börjar bli bra på det här; att gråta inför främlingar. Skämt åsido. Jag är lite skraj för vad hon kommer säga. Sist vi sågs pratade hon redan då om att "komma igång igen", det vill säga att börja jobba. Tro mig - det finns ingenting jag hellre vill. Jag saknar mitt arbete, mina kollegor, den sociala biten. MEN om jag knappt klarar av vardagen här hemma, hur tusan ska det då fungera att gå och jobba?!
Min förhoppning är att hon är en så pass medmänniska och sjukskriver mig veckan ut, så jag kan ta itu med massage och kiropraktor som jag har inbokat, och sedan kanske eventuellt gå tillbaka på deltid nästa vecka. Men vi får väl se vad hon säger. Jag får stålsätta mig, käka spik, och INTE börja lipa så fort jag går innanför dörren... Wish me luck.
 
 

Kommentarer
Postat av: maria

Åh håller tummarna för att läkaren är "snäll" mot dig. Förstår ju vad hen menar, man måste våga komma igång. Men samtidigt ska man ju lyssna in kroppen så att den får hämta sig. Du vet vart jag finns! <3

2014-09-23 @ 22:18:55
URL: http://balladenomdenkaxigamyran.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0