Hej och hejdå.

 
2,5 timme på jobbet idag gick verkligen fort. Jag hann ju knappt komma dit innan det var dags att gå hem igen. Särskilt mycket vet jag inte om jag fick uträttat under min korta vistelse, men det var ändå skönt att komma innanför väggarna på IVA igen. Att träffa kollegor, prata om ditt och datt, bara glida omkring och göra en punktinsats här och var.
 
Efter passets slut åkte jag till ett tomt hus i Spannarp. Söstra mi och barnen var ute på promenad, så jag roade mig med en smörgås, en kopp kaffe och läsa tidningen. Sedan kom dom hem och söstra mi fixade lite lunch. Lagom tills att den landat i magen var det dags för mig att åka igen. Nästa anhalt: kiropraktorn. Idag fick jag träffa en annan än den jag haft dom andra gångerna. Denna tjejen är från Australien och pratar bara engelska. Jag själv använde mig av lite svengelska och blev alldeles fnissig av hennes dialekt. Den fick mig att längta tillbaka till down under och dom fantastiska veckorna som tillbringades där för 5(?!) år sedan.
 
Precis som förra gången gjorde det ruuuskigt ont idag. Jädrar vilka ömma punkter hon hittade; punkter jag inte ens visste existerade. Det häftiga med kiropraktik är att det ger resultat med en gång. I axlar och skuldror kanske jag inte känner någon större skillnad just i nuläget, men jag får väl ge det ett par dagar. Nu gör det mest ont, som träningsvärk typ. Ingen behaglig sådan.
 
Innan jag åkte hemåt Bua igen svängde jag förbi storasyster nummer två och bäste Elmer för en fika. Vi kunde faktiskt sitta ute då det var lä på altanen och solen värmde. Härligt! ♥
 
Kvällen kommer i vanlig ordning tillbringas med mina bästisar på tv; Big Brother och Paradise Hotel. Tur för mig att herr sambo redan gått och lagt sig för han är verkligen inget fan av dessa serier. Den stackarn ska upp mitt i natta för att åka och jobba. Brogjutning i Ulricehamn, om jag inte minns fel. Själv hoppas jag på en god natts sömn. Den som gick var katastrofal. Jag drömde mardrömmar och vaknade flera gånger om. För första gången sedan olyckan drömde jag om den. Det var dock inte jag som blev påkörd, men situationen var densamma, bara att jag stod bredvid och blev vittne till det hela. Usch och fy, vaknade av tårarna rann.
 
Ledig dag imorgon; sweet as candy. Vad jag ska göra har jag faktiskt inte en aning om ännu. En promenad kanske om vädret tillåter, och så tänkte jag eventuellt ta en svängom med dammtrasan i den nya bilen. Vi köpte den som den var, så den var varken städad eller tvättad. Visserligen är detta knappt nödvändigt, då den är i väldigt gott skick, men det kan ju ändå vara trevligt att fräscha till den lite. Fina pärlan; vi är så nöjda med den!
 
 

Dancing in the dark.

 
Efter många om och men bestämde vi oss för att åka in till Varberg i lördags och gå ut på Harrys. Jag tyckte själv att jag isolerat mig länge nog, och eftersom min sjukskrivning gick ut igår så kändes det inte fel att gå ut på krogen om jag skulle träffa någon jag känner. Så dumt det där, att man tänker så. Å andra sidan kan det ju lätt ge lite fel signaler om man ränner omkring ute med en öl i handen när folk vet om att man är sjukskriven på heltid.
Hur som helst, jag hade verkligen en rolig kväll med fina vänner. Och det var en hel del känningar ute, så jag tog igen lite av den sociala biten jag missat dom 4(!) senaste veckorna.
 
Tänk att det är så längesedan jag jobbade. Det känns helt konstigt. Men imorgon är det äntligen dags igen och jag ser verkligen fram emot det, även om det bara handlar om ett par timmar. Jag hoppas att kroppen inte får en total chock och att allting flyter på bra. Men varför skulle det inte göra det visserligen; med dom bästa kollegorna och dom mest förstående cheferna.
 
Suget efter att träna, framför allt springa, och ta ut mig riktigt ordentligt är oliiiidligt. Jag kan/får dock inte det, på inrådan av både sjukgymnast, läkare och kiropraktor. Men promenader är okej, så det har jag tagit i eftermiddag. En riktigt härlig, lång sådan på drygt 8 km.
 
I övrigt har dagen inneburit mail hit och dit, försäkringsfrågor, telefonsamtal med mannen från Volvia Personskador och en massa sifferräknade. Jag blir galen på alla dessa papper och nummer. Häromdagen fick jag en hel bunte med papper från Försäkringskassan och jag förstod ungefär ingenting av vad jag skulle fylla i. Fick lite moraliskt stöd av min chef i fredags, och passade även på att fråga pappa under lunchen samma dag, så nu återstår det att se om jag gjort rätt. Annars lär jag ju få tillbaka papprena utan tvekan. Jag förstår bara inte varför ska dom krångla till allting så förbannat?! Det är inte lätt när det är svårt...
 
Kvällen blir lugn och stillsam. Kroppen är inte riktigt i form idag; ont trots tabletter. Ska prova att ta den muskelavslappnande lite tidigare ikväll så jag förhoppningsvis kan sova ordentligt innan klockan ringer imorgon bitti. Det här med att gå upp tidigt är ju inte min melodi, men jag får bita i det sura äpplet. Kommer man bara upp ur sängen brukar det ju gå rätt bra. Jag har dock en förmåga att ligga kvar under det där goa', varma täcket.
 
Imorgon är det tisdag och förutom jobbet ska jag nog till kiropraktorn igen. Har inte fått någon bekräftelse på detta än dock, så det återstår att se. I så fall är det inte lönt att åka hem emellan, så då har jag bjudit in mig till söstra mi en stund. Tacksamt att ha henne så nära. ♥
 
Nu en dusch sedan lite kvällsmat. Och så invänta att klockan blir 21 och 22 så jag får träffa mina vänner i Big Brother och Paradise Hotel. Dom personerna har typ blivit som mina bästa kompisar dessa veckor jag varit hemma. Helt sjukt att man kan bli så beroende av sådana skitserier egentligen. För det är ju verkligen inte bra någonstans!?! Haha!
 
Dagens runda.
 

Torsdag, fredag, lördag.

 
I torsdags ringde klockan okristligt tidigt; halv sex på morgonen. Jag tog mig upp efter en liten stund, åt en banan, svepte en kopp kaffe och packade ihop mina grejer innan jag satte mig i bilen och körde mot Varberg. Plockade upp lillasyster Lina på vägen och så åkte vi till Kurhotellet. "Checkade in" och vid 07:15 var vi på ett yogapass som varade i 45 minuter. Ett väldigt behagligt sådant men lugna, sköna rörelser. Efter passet (som inte innehöll någon position där orden "du är ett träd" uttalades) bytte vi om till badkläder och gick in på spa-anläggningen och hade det lyxigt en stund, innan det var dags att äta supergod frukost.
Och vet ni vad det här trevliga paketet kostade? 100 riksdaler/skalle. Pinigt lite ju!
Men väldigt tacksamt och precis vad jag och min arma kropp och knopp behövde; lite avkoppling. Och detta tillsammans med en fin lillasyster. ♥
 
Efter den lyxiga starten på dagen åkte vi vidare till Spannarp, för lite mys med söstra vår och världens finaste syskonbarn. Även mamma/mormor kom dit. Och sedan gick färden till Läjet där vi hann med att träffa både A-L och pappa. En hel dag fullproppad med bara en massa människor jag tycker så mycket om, helt enkelt. Balsam för själen.
 
Igår var det fredag och då startade jag dagen med att besöka jobbet lagom till 9-fikat. Färska frallor, lite prat med efterlängtade kollegor samt schemaläggning med min chef. Nästa vecka börjar jag jobba, och det känns nästan lite fånigt att skriva, men tisdag och torsdag ska jag dit mellan 8 och 10:30. Likadant veckan därpå, fast då måndag och onsdag, sedan går jag upp till 50 % om det känns okej, och då blir det genast lite mer timmar av det.
 
Kiropraktorn fick sig ett besök igår förmiddag med, och jädrar vad det gjorde ont. Hon hittade verkligen mina ömma punkter den här gången och det var nästan så att tårarna kom.
Så efter en lunch med pappa och A-L och en snabbvisit in på Hajen efter det, så åkte jag hem och tokdäckade i sängen i 2 timmar. Jag var heeelt slut och hade galet ont; antar att det är sviterna efter behandlingen. Skulle tro att det är mycket som frigörs i kroppen.
Kvällen tillbringades därför hemma, i soffan framför tv'n. Vi gjorde en asagobbagod fläskfilégryta med bland annat honung och gorgonzolaost i till kvällsmat. Ett glas rött hade nog suttit som en smäck upptill, men jag valde tabletterna före det. Jag har fortfarande kvar den muskelavslappnande att ta vid behov på kvällen inför natten, vilket jag verkligen behövde igår, och jag skulle tro att den inte är superbra att blanda med alkohol.
 
Lite sovmorgon idag, men ändå trött som en spade. Efter att frukosten landat i magen tog vi oss bort till Svesgård som ligger i Värö. Där stod det traktorpulling och slalom på schemat. Jag kommer nog aldrig förstå tjusningen i det där, men det var en del känningar i alla fall, och det är ju alltid trevligt. Och kaffet efteråt hemma hos Gabbe och Åsa var mycket fint det med.
 
Kvällen är ett oskrivet blad. Vi är sugna på att hitta på något dock, men frågan är vad? Klockan går och ännu har vi inte bestämt oss, trots att vi pratat om det sedan i förmiddags. Något säger mig att vi kommer landa i soffan även denna kväll. Det brukar liksom bli så när vi försöker slå våra kloka huvuden ihop; att det inte blir något av det alls. Dels för att det inte händer något särskilt, och dels för att vi inte kan enas om vad vi ska göra...
 
"Lördagsmys"
 

Bryt ihop och kom igen.

 
Onsdag, och tack gode Gud att idag är en bättre dag än igår! Jag trodde dock det var ett skämt när klockan ringde imorse. Tänkte att jag måste ställt den fel när jag la mig igår, då det kändes som om jag precis hade somnat när den väckte mig. Men icke. Efter ett antal tryck på snooz tog jag mig upp, åt frukost och ringde min chef. Jag ville ha lite koll på läget inför läkarbesöket; förbereda mig en aning och vara med i matchen liksom. För det är jädrar i mig lite av en kamp att vara sjukskriven ska ni veta, och det är väl bra på sitt sätt så att det inte går att utnyttja systemet. Men hamnar man i fel händer kan det lätt gå snett, och jag tror det är väldigt enkelt att bli överkörd när man själv inte riktigt orkar slåss för sin sak.
 
Läkaren sa till mig idag att jag måste försöka våga bryta mitt mönster. Att våga släppa taget och inte fokusera på smärtan hela tiden, trots att den ju alltid finns där. Att på något sätt ändå gå tillbaka till vardagen och göra normala saker, istället för att låta värken begränsa mig. Givetvis är det lättare att säga än göra, som med det mesta, men jag förstår vad hon menar. Men det är ju inte så himla enkelt att göra allt det där vanliga när man inte orkar, när man har för ont. Och jag tror inte heller det är bra att påfresta kroppen på det viset, när vad den egentligen behöver är just att vila och ta det lugnt. Återhämta sig helt enkelt. Å andra sidan har jag gjort det i 3 veckor nu och rastlösheten är ett faktum. Så nu provar vi en annan metod.
 
Jag är sjukskriven tills på söndag. I nästa vecka börjar jag jobba 25 % dagtid under en period, som så småningom kommer ökas till 50 %, och därefter är jag förhoppningsvis tillbaka på min tjänstgöringsgrad igen. Och det känns SÅ roligt att få börja jobba lite smått igen. Jag saknar verkligen min arbetsplats och alla goa' kollegor, så jag tror och hoppas att det kommer bli bra.
 
25 % är inte mycket, det handlar väl om några få timmar i veckan skulle jag tro, men det känns ändå som en bra start. En mjukstart både för mig och kroppen min. Och det känns skönt att ha fram till måndag på mig att ladda mentalt, för visst kommer det bli en omställning efter att ha varit hemma i 3 veckor. Harregud, det är ju nästan som en hel sommarsemester!?
 
Nu blir det en promenad emellan regnskurarna. Ikväll väntar en härlig massage. Och tidigt imorgon bitti ska jag möta upp lillasyster Lina; vi ska på yoga, spa och frukost på Varbergs Kurort mellan 7 & 10. Sist jag var på yoga sa någon till mig att jag skulle vara ett träd, och jag skrattade så jag höll på att dö... Hoppas inte jag gör samma sak imorgon! Och hoppas verkligen att jag orkar upp i tid, för jag är så jäkla morgontrött så det finns inte på denna världskarta. Men mysigt ska det bli och jag ser fram emot en härlig stund med lillasyster. ♥
 
 

Galghumor.

 
Tisdag och idag är ingen bra dag. Bryta-ihop-totalt versus Carolin Nilsson= 7-0 ungefär.
Först ut: sjukgymnasten. Andraplatsen knep mamma, och tredje och fjärde med. Femtepriset fick herr sambo. Sedan har jag knäckt mig totalt ett par gånger när jag varit ensam också.
 
Så himla märklig jämförelse, men innan när jag slängde in mina gympaskor i tvättmaskinen, för jag fick kogödsel på dom tidigare (om någon undrar), så satt jag kvar där är stund och kollade på hur dom studsade runt när jag tryckt på start. Och det är nästan lite så det känns just idag; som om jag bara åker runt-runt och slår i kanterna hårt emellanåt. Och så stannar det upp för en sekund, sedan börjar det snurra igen. Vattnet fylls på och det känns lite som om jag inte orkar hålla huvudet över ytan, sedan sjunker det bort och jag får tillbaka andan igen. Och så när det börjar kännas ganska okej, ja... då börjar det såklart snurra åt det andra hållet istället.
Jäkligt skum jämförelse, I know, men kunde ändå inte låta bli att tänka på det där i tvättstugan.
 
Sjukgymnasten jag träffade idag sa att sådant här tar tid, ibland upp till flera månader innan man blir riktigt återställd. Det kändes ju inte riktigt jätteroligt att höra, men jag förstår att det är kroppens sätt att hantera ett sådant trauma. Det måste få ta tid. Men jag är bara så sjukt jäkla trött på att varenda dag i 3 veckors tid snart vakna upp med värk. Att ha ont hela dagen, även om det absolut är mer hanterbart nu än innan, och sedan bli golvad igen lagom till kvällen och natten. Allting blir en enda stor ond cirkel och idag rann bägaren över och allting brast. Samtidigt inser jag att det nog är bra det med; att lätta på trycket lite. Även om det handlar om att bryta ihop inför en människa man faktiskt bara träffat en gång innan...
 
Onsdag imorgon och klockan 09 ska jag befinna mig på vårdcentralen här i Bua. Då är det dags att träffa läkaren igen, som jag för övrigt också bröt ihop hos sist ju. Jag börjar bli bra på det här; att gråta inför främlingar. Skämt åsido. Jag är lite skraj för vad hon kommer säga. Sist vi sågs pratade hon redan då om att "komma igång igen", det vill säga att börja jobba. Tro mig - det finns ingenting jag hellre vill. Jag saknar mitt arbete, mina kollegor, den sociala biten. MEN om jag knappt klarar av vardagen här hemma, hur tusan ska det då fungera att gå och jobba?!
Min förhoppning är att hon är en så pass medmänniska och sjukskriver mig veckan ut, så jag kan ta itu med massage och kiropraktor som jag har inbokat, och sedan kanske eventuellt gå tillbaka på deltid nästa vecka. Men vi får väl se vad hon säger. Jag får stålsätta mig, käka spik, och INTE börja lipa så fort jag går innanför dörren... Wish me luck.
 
 

En labyrint av starka känslor.

 
Jaha. Så bröt jag ihop hos läkaren igår. Inte för att hon inte var bra, utan mest för att jag bara inte orkade hålla emot. Att behöva dra samma historia om vad som hänt för femhundraelva personer är lite tröttsamt. Och när jag sa att jag bokat tid hos en kiropraktor tyckte hon veeerkliiigen inte jag skulle gå dit. Hon ansåg att det jag gör är tillräckligt. Fast vad är det då jag gör, undrade jag? Ska jag bara sitta hemma, sjukskriven ännu en vecka, och vänta på att tiden ska gå tills det är dags för möte med sjukgymnasten och en massagetid inbokad? Och däremellan röra lite på nacken, ta mig ut på promenader och äta tabletter? Tack, men nej tack.
 
Jag löd alltså inte hennes råd, utan i förmiddags körde jag den nya pärlan in till Varberg och träffade en kiropraktor. Ännu en gång fick jag dra hela historian; vad som hänt, vem jag träffat, vad jag gör, hur jag mår och bla bla bla. Efter att ha känt igenom mig rejält startade hon behandlingen och åtgärdade en låsning i ländryggen samt en på nackkotan, och med en gång kände jag skillnad. Och det bästa av allt: det gjorde inte ens ont! Visst var det väl lite läskigt, det får jag erkänna, men det var långt ifrån så olustigt som jag föreställt mig.
 
Mina problem är dock inte lösta. Bara för att hon fixade dessa låsningarna idag så är inte allt frid och fröjd, utan det kommer krävas fler behandlingar. Tre stycken till har jag inbokat dom närmaste veckorna. Jag kan se hur pengarna får vingar och flyger sin kos efter allt jag har lagt ut under den här tiden, men förhoppningsvis får jag ersättning för det via mina försäkringar. Och skulle jag inte få det, så är det väl egentligen skit samma. Huvudsaken är att jag blir bra igen!
 
Jag mötte upp mamma efter kiropraktorn. Vi åkte in till centrum och lunchade på Lorensberg Café & Bistro. Solen värmde så vi satt ute; så härligt. Jag åt dagens som var Havets Wallenbergare med ljummen potatissallad och avokadocreme. Helt ljuvligt gott.
 
Innan hemfärd tog vi en sväng inom Kvantum där jag köpte frallor som jag tänkte herr sambo och jag skulle ha ikväll. Han hade dock andra planer och gav sig iväg för en stund sedan, och kommer antagligen inte hem innan senare. Det gör mig inte så mycket om jag ska vara ärlig. Efter den här dagen, och en go' kvällspromenad nyligen, är jag nu rätt mör i kroppen så jag kan gärna krypa upp i soffan själv med färska frallor och en kopp te!
 
Dagens lunch!
 
 
 
Nya, fina bilen! (Som jag lovar försöka undvika bli påkörd bakifrån i...)
 

365 dagar.

 
Idag för ett år sedan var det två smått nervösa, och oerhört förväntansfulla, personer som klev ombord planet som så småningom skulle ta oss bort till det stora landet over there i väst. USA i 3 veckor; ett av vårt livs största äventyr. Så mycket minnen, så mycket känslor och intryck, så mycket upplevelser. Att varje dag i 3 veckors tid vakna upp till ett nytt äventyr utanför dörren var magiskt. Absolut en av dom bästa sakerna som hänt i mitt liv, och att jag dessutom fick uppleva och dela allting med min Johan var fantastiskt. ♥
 
Ett år senare är situationen lite annorlunda. Vardagen tas inte lika lätt för givet länge med tanke på olyckan som hände för snart två veckor sedan. Två veckor av värk, tårar och ett allmänt likgiltigt humör. Det gäller ta mig tusan att vara någorlunda starkt psykiskt för att gå igenom en sådan här svacka. Livet är verkligen inte en dans på rosor, och att behöva gå hemma sjukskriven är pest och pina. Jag är SÅ trött på att ha ont. SÅ trött på att bryta ihop mer eller mindre varje kväll på grund av att det känns som att jag blivit överkörd av en lastbil.
 
När ska det vända? När ska ljuset i den berömda tunneln dyka upp? För så här orkar jag seriöst inte ha det. Fy, vad jag lider med dom som är långtidssjukskrivna. Jag själv klättrar på väggarna efter dessa veckor, och antagligen kommer det bli fler dagar på den listan. För så som jag känner kan jag inte gå och jobba, inte än. Även om dagarna numera är något mer hanterbara så är kvällarna en mardröm. En mardröm jag gärna vill vakna upp från snarast möjligast.
 
Idag ska jag träffa en läkare igen. En ny, för den jag var hos förra veckan hade inga lediga tider. Bara en sådan liten detalj kan få tillvaron att rasa. Jag håller tummarna för att den här människan är lika empatisk som den förra, annars lär jag väl börja storböla när jag väl är där.
Att stoppa i mig fler tabletter ser jag verkligen inte som en långsiktig lösning, men jag måste nästan begära att få något som biter hårdare till kvällen, så att jag kan slappna av.
 
Massagen jag var på förra veckan var ju bra, så det har jag bokat in ytterligare en tid för. Dessutom, av råd från en intensivvårdsskötare på jobbet, ska jag imorgon träffa en kiropraktor. Han menade på att tabletter och sjukgymnastik kan slänga sig i väggen om man jämför med det. Och i det här tillstånden är jag öppen för förslag, även fast jag nog måste erkänna att det känns jädrigt läskigt. Men jag får helt enkelt lita på att dom vet vad dom gör, och att ryggen inte går av när dom knäcker och har sig. Usch, bara ljudet av det får mig att må illa...
 
Mitt i allt elände så finns det ett par ljusglimtar. Den ena är att jag i eftermiddag ska få träffa söstra mi, J och barnen efter att dom varit på Mallis och semestrat en vecka. Det är knasigt att man kan längta så mycket, för det har jag verkligen gjort. Mina syskonbarn är dom finaste i världen och skänker mig alltid så mycket glädje och kärlek, så det ska bli härligt att ses. ♥
 
Den andra grejen är att vi efter mitt läkarbesök ska åka och hämta ut vår nya bil...!!! 
En Volvo V70, D3, från 2011. Silverfärgad, om någon undrar. Vi provkörde den häromdagen och blev förtjusta båda två. En så himla tråkig kostnad bara att lägga, men å andra sidan måste vi ju ha en bil för att ta oss någonstans. Och jag tror verkligen vi kommer bli supernöjda med den här. Magkänslan säger det i alla fall. Bild på pärlan kommer så småningom, tills dess får ni hålla till godo med ett par bilder från Landvetter för ett år sedan!
 
Ready for takeoff, till ett av vårt livs äventyr. ♥
 

A sky full of stars.

 
Söndagen den 14:e september och jag hoppas alla jag känner går och röstar idag. Själv satte jag mig inte alls in i politiken lika mycket som jag lovat inför valet, men jag har röstat i alla fall. Och det blev ingen blank sådan, utan en röst till det parti som tilltalar mig mest. Nu återstår det att se om moderaterna får sitta kvar eller om det blir ett regeringsskifte. Lite spännande faktiskt, även om jag egentligen är totalt ointresserad av allt vad politik innebär.
 
Annars då? En dag i taget. Igår och i förrgår tyckte jag faktiskt att livet kändes lite lättare för en stund, men idag är jag tillbaka på ruta ett. Ont, trött och allmänt nere. Orkar inte ta mig för någonting alls, även fast det egentligen finns massor av saker jag kan/borde göra. Inser dock att jag måste sluta tänka så och bara ta dagen som den kommer. Jag är ju liksom inte hemma sjukskriven för jag tycker det är det roligaste som finns i hela världen. Vila, vila, vila och låta kroppen bestämma tempot är det som gäller. Men saknar min energi, mitt jobb och mina kollegor och håller tummarna för att allt snart kommer åter.
 
Helgen har varit bra, får jag lov att säga. I fredags var jag på massage på förmiddagen och sedan gick resten av dagen åt till att ta det lugnt. Jag var helt slut efteråt, både fysiskt och psykiskt. Trots en väldigt lätt massage så gjorde det ont, precis som jag förväntat mig. Hela vänster sida på mig är spänd och stel; från nacke och ner till ländrygg. Och jädrar så ont det gjorde på vissa ställen när hon masserade. Men det kändes ändå bra efteråt. Provade även på något som kallas kraniosakral terapi, som är en typ av alternativ behandling som ska frigöra inre stress och spänningar. Ett lugn spred sig i kroppen efter det.
 
Efter en god natts sömn åkte herr sambo och jag in till Varberg på morgonen igår. Startade dagen med frukost på Café Mignon, och sedan inhandlade vi dom sista presenterna till våra födelsedagsbarn. Två kalas hann vi med under gårdagen; först hos Charlie och senare på kvällen hos Elmer. På bägge ställena blev vi bjudna på god mat, fika och trevligt sällskap. Vanan, och orken, till att hålla igång och vara social en hel dag finns dock inte riktigt numera, så efter en riktigt lång dag var det oerhört skönt att krypa ner under täcket.
 
Och nu blir det ryggläge en stund igen, eller jaa.. sidoläge om man ska vara exakt. Ryggen är omöjlig att ligga på, likaså vänster sida. Så höger är det som gäller. Fy för bövelen vad jag önskar att det här bara kunde gå över och försvinna. Orkar inte vara en grinig, trött och gnällig människa mer. Ge mig min vardag utan ständig värk tillbaka, tack!
 
Fick ett kort på posten i fredags av finaste lillasystern Lina.  ♥
Kanske skulle ta och blåsa upp den där ballongen??
 

Snigelpost.

 
Tummen upp för vanliga brev på posten! Idag fick jag ett jättefint kort från en kollega. Hon hade skrivit så snälla ord att jag blev alldeles gråtig. Det där är ett tillstånd som infinner sig rätt ofta nu för tiden. Nästan så man skulle kunna tro att jag är gravid, men nej... jag har "bara" råkat ut för en trafikolycka. För en vecka sedan, om man ska vara exakt. Usch, jag ryser i hela kroppen. Ljudet av då bilen bakom brötade rakt in i mig kommer nog förfölja mig länge...

Förutom det fina kortet med fina ord i fick jag även ett paket som jag beställt. Under en vecka nu i september firar vi nämligen inte bara en, utan fyra, födelsedagar. Charlie var först ut, imorgon är det söstra mi's tur och på måndag fyller lillasyster Sandra och systersonen Elmer. Så någon utav dessa kommer förhoppningsvis bli glad under dom kommande dagarna, med tanke på vad som fanns i paketet. Ledtråd: jag skulle helst behålla den själv.
 
Herr sambo kom hem i någorlunda tid idag, så då åt vi lunchmacka som jag fixat: mörkt ciabattabröd med sallad, gurka, tomat, avokado och ägg. Sedan körde vi en sväng till IKEA i Kållered där vi lämnade tillbaka ett par stolar vi köpt men ångrat oss över. Innan kroppen min sa ifrån så lyxade vi till det med kvällsmat på restaurangen. Skönt att komma hemifrån en stund, men som jag skrev igår; jädrar vad det tar på krafterna. I bilen på vägen hem sa jag till Johan att jag önskar jag kunde slita bort vänster arm, axel och skuldra. Bara lägga det åt sidan ett tag, ta några djupa andetag utan att det gör ont, slippa tänka på värken hela, hela tiden.
 
Kanske att morgondagen kan få mig att tänka på annat en stund. Då ska jag på massage och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Är lite rädd för att det ska göra ont, men samtidigt ska det bli skönt att mjuka upp musklerna och lätta på dom inre spänningarna.
 
 

On my way back.

 
Om man har ständig värk är det svårt att hålla humöret på topp. Ont, trött och ledsen är tillstånden jag pendlar mellan här hemma sjukskriven. För första gången någonsin är jag hemma på sjukintyg av läkare, och det är inte det enklaste för en rastlös själ. Men jag inser ju själv att jag inte skulle kunna jobba i det här tillståndet, så det är bara till att kämpa på och hoppas att jag snart är tillbaka på jobbet igen.
 
I måndags var jag i kontakt med både sjukgymnast och läkare. Två helt underbara, empatiska människor. Den första gav mig lite enkla rörelser att utföra här hemma, samt rekommenderade mig att gå på en lättare massage för att mjuka upp musklerna, så det har jag bokat in nu på fredag. Farbror doktorn kände igenom mig rejält och tyckte att jag som 29-åring borde ha mer rörlighet i nacken än en 60-årig gubbe. Det säger väl en hel del. Han skrev ut värktabletter med lite mer styrka samt mer långtidsvärkande, plus en muskelavslappnade att ta till natten så att både jag och kroppen får en chans att koppla av. För det är nog kvällarna som är värst; efter en hel dag då jag gått och spänt varenda muskel jag har. Då gör det ont, riktigt ont.
 
Promenader skulle vara bra, för jobbar resten av kroppen så får dom muskler som fått sig en törn en möjlighet att slappna av. Så både igår och idag har jag varit ute och gått. Idag tog jag svängen förbi postlådan där jag la på ett kort till han som körde på mig i torsdags. Jag undrar så hur det gått för honom; har han fått några besvär efter krocken? Psyket är inte tillräckligt starkt för att orka lyfta luren och ringa honom, så därför fick det bli ett kort. Det känns ändå lite mer personligt än ett sms eller mail. Återstår att se om han hör av sig tillbaka.
 
Så mycket jobb det blir kring allting när man varit med om något sådant här. Man har liksom nog med sig själv känner jag, ändå är det så mycket annat man ska tänka på. Olycksfallsförsäkringar, kontakta diverse människor hit och dit, sjukintyg med mera. Som tur är har allting flutit på extremt bra, mycket tack vare att jag hela tiden haft med så bra folk att göra.
 
Trots att livet står lite på paus snurrar vardagen på ändå. Igår till exempel hissades flaggan i topp för våran älskade Charlie som fyllde 2 år. Vi var där på kvällen och firade henne med paket, köttbullar och tårta. Av morbror och mig hade hon önskat sig en traktor, en katt och chips. I paketet igår låg det en katt; dock inte en riktig utan en lite mer mjuk och tålig variant i form av ett gosedjur. Här hemma i hallen står ett stort paket med en tramptraktor i som lilla damen ska få på kalas nummer två som är på lördag med hela tjocka släkten. Klart hon ska få en traktor av morbror liksom, något annat vore ju nästan lite skamligt.
 
Det är skönt att komma hemifrån en stund, eller om någon kommer hit. Att träffa folk som får mig att må bra är den bästa medicinen, men jädrar vad det tar på krafterna. Jag vill inte riktigt visa hur ont jag faktiskt har, utan biter ihop, och det kan bli lite jobbigt samtidigt som jag ju så gärna vill vara social. Så det får bli små, korta stunder. Hellre det än ingenting alls. ♥
 
 
 

Vill man vara fin får man lida pin.

 
Igår vid lunch åkte jag in till Varberg lyckligt ovetandes om vad som väntade mig senare under eftermiddagen. Jag hade bokat ett besök hos frisören där jag gjorde mig höstfin i håret; hejdå ljusa hår, hej mörkt. Efter diverse ärenden satte jag mig i bilen och styrde den hemåt. Det var mycket trafik då klockan var strax efter 16 och många säkert var på väg hem från jobb. Strax innan Lindhovrondellen tog det plötsligt stopp framför mig och jag fick bromsa hårt för att inte köra in i bilen framför. "Skönt att jag inte körde på den" hann jag tänka, sedan small det.
 
Tänk dig att åka radiobilarna på Liseberg och att någon kör på dig bakifrån utan att du är beredd; den känslan gånger 10 ungefär. Bilen som kom bakom mig uppmärksammade inte att jag bromsade utan körde rakt in i mig, i hög hastighet. Bakhuvudet fick sig en rejäl smäll i nackstödet och chocken bjöd på både tårar och en skakande kropp. Föraren från den andra bilen var snabbt framme hos mig och frågade hur det var, om han skulle ringa ambulans. Min enda tanke var att sitta still om nacken fått sig en smäll. Hej hej, yrkesskadad.
 
Sedan gick allting så fort; herr sambo kom som ett skott och strax därefter polisen. Uppgifter skulle lämnas, vi fick blåsa, bärgare ringdes. Vår bil gick dock att köra till skadecenter, och hur jag ens tog mig dit är för mig ett under. Jag körde i snigelfart vill jag lova, med bärgaren bakom mig som höll undan trafiken. Föraren från den andra bilen var chockad givetvis, precis som mig, och innan vi skildes åt gav vi varandra en stor kram och grät båda två.
 
Att åka till sjukhuset för att få det hela dokumenterat visade sig vara en lång process. En god blandning med smärtstillande fick jag nästan direkt, sedan fick jag vänta 7(!) timmar innan en läkare kom och kände och klämde lite på mig och sa att jag kunde åka hem.
 
Bilen blev dessvärre skrot. Den kommer lösas in och vi får leta ny. En världslig sak egentligen, då den ju är utbytbar. Lite värre med mig gällande den saken. Men det känns ändå så jädra tråkigt. En trist kostnad då vi tänkt behålla den här bilen ett antal år framöver.
 
Idag har telefonen gått varm; samtalen och sms'en har avlöst varandra. Goaste svägerskan och Charlie kom hit med fika och strax därefter dök mamma upp med blommor och choklad. Åsa och Gabbe kom också förbi med en korg med blomma, choklad och skvallertidning. Älskade, underbara människor - tack för att ni finns och tack för all er omtanke! ♥
 
What doesn't kill you makes you stronger...!?
 
 

Och du älskar henne ända till september.

 
Hej september. Hej tisdag. Den där efterlängtade lediga helgen försvann lika snabbt som den dök upp; jag hann knappt ens blinka. Och nu är jag är inne i jobbets bubbla återigen. En natt är gjord, en återstår. Sedan ledig ett par dagar och så på det igen till helgen.
 
I fredags gick herr sambo och la sig tidigt för att orka upp mitt i natten och åka till Tyskland med Gabbe. Jag själv körde ensamrätt med fjärrkontrollen ihop med ett, eller två, glas rödtjut. Vid 22-tiden cyklade jag bort till Tommie och Anja och pratade bort ett par timmar över en öl.
 
Lördagen tillbringade jag sedan tillsammans med pappa och Smilla. Vi fikade med kaffe och wienerbröd, grejade lite i trädgården, tog en härlig promenad, åt lunch. Sedan åkte jag mer eller mindre bara hem och vände och plockade upp herr sambo, för att sedan bege oss till Åsa och Gabbe. Förutom ett alltid lika förträffligt sällskap med härliga skratt bjöds vi på god mat. Grabbarna var trötta efter Tyskland tur- och retur så efter maten hade Åsa och jag tjejkväll över supergod mojito med hallonsmak som inhandlats under dagen.
 
Tröttheten var ett faktum på söndagen, så medans herr sambo var iväg och jagade ägnade jag tiden åt att ta vilodagen på fullaste allvar. På kvällen åt vi lite god mat och hyrde en film.
 
Och sedan var det alltså måndag igen, den första i septembermånad dessutom. Jag sov en stund under förmiddagen för att orka med nattens pass på jobbet, sedan laddade jag inför en springtur. Innan dess hann vi in till MIO i Varberg och hämtade vårt vitrinskåp vi beställt. Bord och skänk har vi i samma stil så nu slog vi till på ett skåp också. Lite om-möblering i vardagsrummet, ut med gammalt och in med nytt, så kommer det nog bli kanon!
 
Smilla ♥
 
 Raspberry Mojito; dödens gott!

Nya vitrinskåpet!
 

RSS 2.0