No one ever said it would be this hard.

 
I eftermiddags var jag på ännu ett besök hos kiropraktorn. Hon undrade om vi pratat om min stressnivå någon gång; hur jag upplever den nu och hur den var före olyckan, om den förändrats eller är densamma. Hon sa att hon "känner i min kropp" att det är något mer än bara själva smällen från krocken, att det liksom finns fler bitar att jobba med. Först förstod jag inte riktigt vad hon menade och tyckte mest hon lät lite flummig faktiskt. Men efter en stund föll bitarna på plats. Hon förklarade om binjurarna och deras funktion i kroppen. Dessutom markerade hon väääldigt tydligt på min kropp vad hon menade när hon hittade dom där ömma punkterna ännu en gång; både på fram- och baksida. (Aj!) Och efter att ha läst på lite om saken i efterhand så är jag nog villig att hålla med henne gällande vad hon sa.
 
Tydligen utsöndrar binjurarna bland annat kortisol, och när man är i en situation som man upplever stressande - emotionell stress, skada eller sjukdom till exempel - så ger det upphov till inflammationer i kroppen. Och då frigör binjurarna kortisol som har en antiinflammatorisk verkan. Nivåerna för detta går så småningom tillbaka till det normala, men om stressen är mer eller mindre konstant (som för mig efter olyckan) så arbetar binjurarna istället hela tiden vilket till slut kommer trötta ut dom, och då kan dom inte ta hand om dom inflammatoriska biprodukterna som bildas i kroppen. Och därmed har stressen ett övertag i kroppen, och då får man försöka att ställa saker till rätta igen. Hjälpa till lite helt enkelt, då kroppen inte fixar att läka av sig själv.
 
Så det är vad jag ska jobba på nu. Lite extra tillskott i ofarliga tabletter, 5 minuter mindfulness helst varje dag, försöka prata om det jag tycker är jobbigt istället för att spara saker på hög inom mig. Det finns helt enkelt många bitar att ta tag i. Inte konstigt att jag haft ont, menade kiropraktorn på. Tro vad man vill; men hon lyckades ändå sätta huvudet på spiken idag. Och jag tycker det är så himla häftigt det som sker när jag är där; att hon vet exakt vilka punkter hon ska trycka på för att ställa saker till rätta. Både psykiskt och fysiskt. 
 
När jag körde hem därifrån idag slog det mig att det på dagen är sju veckor sedan olyckan skedde. Sju jäkla veckor som sprungit iväg och aldrig mer kommer igen. Märklig känsla. Och ännu märkligare att imorgon börja jobba natt igen. Jag förstår faktiskt inte hur jag ska klara av att hålla mig vaken. 5 liter kaffe och sisådär 78 Red Bull kanske gör susen?! Och så ett par tandpetare till ögonen. För dom lär ju vilja blunda lagom tills att det är dags att åka till jobbet. Giv mig styrka...
 
 

Kommentarer
Postat av: Maria

Kan tipsa om appen "headspace". Är guidad meditation. Är på engelska, men han har väldigt skön röst att lyssna på och han babblar inte i onödan. Lyssnar på den när jag har svårt att sova. SÅ bra! :)

Svar: Tack för tipset vännen! <3 Kraaam
Carolin

2014-10-24 @ 17:49:41
URL: http://balladenomdenkaxigamyran.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0