Ingen kan flyga men flyger ändå.

 
Ljuset i tunneln; äntligen ser jag det! Äntligen är det fler bra dagar än dåliga. Äntligen verkar det som om vinden vänt från att blåsa konstans motvind i flera veckor, till att ge mig medvind och få mig att nästan sväva fram. Vilken lättnad, vilken oerhört härlig känsla att äntligen känna igen sig själv och sakta men säkert hitta tillbaka till vardagen jag hade innan den här skitolyckan. Tänk, så mycket den ställt till med. Innan har jag mest varit tacksam över att allt gick så bra som det gjorde, och det är jag givetvis fortfarande, men ibland kan jag komma på mig själv med att vara riktigt arg och förbannad. Inte på honom som körde på mig, honom hyser jag inget agg emot, men emot hela grejen. Så fruktansvärt onödigt, och så mycket extraarbete den fört med sig. Samtidigt tror jag faktiskt på att det som inte dödar härdar, och att man alltid blir en erfarenhet rikare när saker och ting händer. Kanske är det till och med så att dom händer av en anledning, även om det många gånger kan vara väldigt svårt att känna eller tro så.
 
Att börja jobba var nog kanske lite räddningen i det hela; att komma tillbaka och få den sociala biten. Att inte stänga in mig själv och ständigt tänka på värken. Det har gett mig väldigt mycket, även om det bara handlat om ett par timmar hit och dit. Men jag har ändå tagit mig dit, och framför allt så har jag fått älta allting; gång på gång fått berätta vad som hände, hur jag mår, vad jag känner. Jag tror sådant är viktigt. Och det bästa av allt är att jag aldrig behövt fejka när jag faktiskt inte mått bra, varken på jobbet eller bland nära och kära. Det är okej att ha dåliga dagar och att bryta ihop, huvudsaken är att man tar sig upp igen.
 
Och upp ska jag! Hela vägen! För ännu är jag inte helt återställd. Om kvällarna smyger sig värken fortfarande på och tar ett obehagligt övertag om min kropp, men jag har lärt mig att hantera den någorlunda, även om den vissa gånger är nästintill outhärdlig. Något jag måste lära mig bättre är den olustiga känslan som kan komma när jag kör bil. Värst är det såklart om det blir köbildning framför mig och bilar bakom mig. Då fryser kroppen till is och hjärtat bankar så hårt att jag nästan tror det är på väg ur kroppen. Att sitta och tokblunda och hålla stenhårt i ratten i ett sådant läge är väl kanske inte jättebra, men det är i dom situationerna som den där obeskrivliga smällen av när han körde rakt in i mig kommer. Dessutom har jag börjat tycka att det är otrevligt att köra bil när det är mörkt, vilket jag aldrig upplevt innan. Men jag inser ju själv att det handlar om kontroll; att jag känner att jag inte har den då det är mörkt ute. Bitar och saker att jobba med. Jag fick nummer till en KBT-terapeut av min chef idag. Tydligen har jag rätt att gå dit kostnadsfritt, och det kanske inte vore så dumt att utnyttja? Få lite tips och råd om inte annat, hur jag kan tänka när den där olustiga känslan kommer.
 
Nu har jag börjat jobba 50 % och än så länge känns det okej. Men jag ropar inte hej. Ett steg i taget, dagsformen bestämmer tempot. Men det känns som sagt ändå som att det börjar vända nu, att det går åt rätt håll. Tack gode Gud för det; Harry vare med dig. Amen.
 
 

Kommentarer
Postat av: Linda

Amen!!!

2014-10-16 @ 21:48:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0