I'm like a lost ship without a crew.

 
Tur att helgen har varit makalöst bra, för den här måndagen är inte mycket att hänga i granen vill jag lova. Det är värken (som vanligt) som är boven i dramat och idag är den värre än på länge. Just dagarna brukar ju vara ganska okej, men idag är det tydligen en riktigt downperiod. Skönt då att få komma till jobbet ett par timmar och åtminstone försöka tänka på annat en liten stund. Idag var det betydligt mer att göra än förra veckan, så jag kände att jag fick uträttat en del vettigt i alla fall. Och som sagt: skönt att på ett vis strunta i värken ett litet tag. För även om den finns där hela tiden tänker jag inte på den på samma vis om jag gör något. Då lyckas jag ändå koppla bort den, om så än för en liten stund. Tankekraft, så att säga.
 
Men tillbaka till helgen; det var en trevlig och rolig sådan. Herr sambo och Anders hade bestämt sig för att göra eget snus, så det har dom experimenterat med. Dom drog i gång i fredagskväll, så efter att allt blandats ihop åt vi kvällsmat tillsammans. Jag gjorde en kycklinggratäng som jag fått recept på av från mamma. Väldigt god och mycket uppskattad.
 
Herr sambo gick upp okristligt tidigt i lördags för att åka och jaga, och själv vaknade jag runt 07:30 och funderade på vad jag skulle hitta på. En och en halv timma senare satt jag vid köksbordet hemma hos Gabbe och Åsa där jag bjöds på frukost. Färska frallor, massa gott pålägg, ägg, juice, kaffe. Vilken lyx att starta dagen på det viset!
 
Under lördagseftermiddagen var jag hos svärmor som bakade kanelbullar dagen till ära; kanelbullensdag. Ett par sådana slank ner i magen, och dessutom fick vi sytt ihop det där överdraget till madrassen till kökssoffan, som jag nämnde i förra veckan. Jag har verkligen noll tålamod när det gäller sådant där. Harrejisses, så mycket mer jobb än vad jag förväntat mig. Tur jag har en svärmor som är duktig på att sy, och som dessutom har en förmåga att hålla sig lugn när jag själv bara blir frustrerad över att jag inte förstår vad det är jag ska göra... 
Men bra blev det till slut och nu ligger den där och pryder soffan.
 
På kvällen sedan hade vi gäster. Ett gäng goa' kompisar kom hit. Vi grillade, drack lite öl och vin, fikade, pratade och skrattade massor. Dessutom blev vi bjudna på bröllop i maj av ett utav paren. Jag som har velat gå på bröllop i en hel evighet blev tokglad, både för inbjudan och för deras skull. Så häftigt och fantastiskt roligt att få ta del av deras stora dag! ♥
 
När alla vännerna gått hem satt herr sambo och jag kvar och löste världsproblem. Han tyckte det passade utmärkt att ta ett par shottar sisådär vid tre, halvfyra tiden. Ehm, jaaa... det kändes ju som ett väldigt smart drag dagen efter. Fast jag var mest trött faktiskt. Jag kan ju aldrig sova ordentligt när jag druckit alkohol, så jag vaknade tidigt. Och passande nog kom Anders förbi för att fixa det sista med snuset, så då åt vi frukost tillsammans. Han hade handlat frallor på vägen, så det blev en finfin start på den dagen med. I övrigt gjordes inte många knop. Åsa och jag tog en härlig kvällspromenad, sedan lagade herr sambo och jag hemmagjord pizza till kvällsmat. Hyrde en film, höll på att avlida av värken, grät en skvätt, gick och la mig vid 22-tiden. Och vaknade upp idag till samma sak alltså. Jag är SÅ trött på det här.

Och så kommer jag hem efter jobbet, tänker att jag ska bara ska vila och ta det lugnt en stund. Ser på Facebook att en granne skrivit ett inlägg och fått massor av kommentarer. Inser snabbt att det hela handlar om den där jävla skitsjukdomen. Hon har fått den. Och imorgon startar en lång behandling med cellgifter och strålning. Jag blir stum. Får en klump i magen. Känner hur en tår sakta rinner ner för min kind. Hon, en så himla fin och levnadsglad tjej. Alltid på topp. Han, världens bäste kille. Genomsnäll, ärlig och godhjärtad. Och tillsammans deras fina, lilla dotter på 5 månader. VARFÖR ska det drabba just dom?! Varför ska det drabba någon överhuvudtaget, förstås. Men jag blir så jäkla förbannad över vilka offer den där jävla skiten "väljer", och så skäms jag lite över mig själv; över att jag sitter här och beklagar mig över min värk. Mitt onda kommer ju förhoppningsvis ge med sig och gå över. Men vad är det i jämförelse med den kampen dom har framför sig? Fy, vad det gör ont i mitt hjärta.
 
 

Kommentarer
Postat av: Lillasyster

Fy satan för den jäkla sjukdomen...tänk på att flera ändå överlever den idag. Vet inte vem grannen är men får tro och hoppas att hon klarar det!
Och självklart har du all rätt i världen att klaga ändå, de går ju inte att se bort från de man själv går igenom. Kram <3

2014-10-07 @ 10:05:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0