Emergency call, this is my code red.

 
Katastrofalt dåligt med sömn; det har den här helgen bland annat bjudit på. Jag jobbade ju natten mellan fredag och lördag; den första på över sju veckor. Det gick bra, men vi hade det så lugnt att jag som resurs mest kände mig överflödig då ingen behövde min hjälp, vilket resulterade i att jag höll på att somna ståendes. Vid 06:30 flexade jag ut och var på riktigt bekymrad om jag var kapabel till att köra hem utan somna bakom ratten. Men det gick bra. Dök ner under täcket direkt när jag kom hem, och efter sisådär 4 timmars oavbrutet uppvaknande minst en gång i timmen gav jag upp och insåg att jag inte klarade att av sova längre. Skönt och tacksamt att jag faktiskt bara smygstartade med en natt istället för tre, för då gjorde det inte så mycket att John Blund valde att hålla sig på flera mils avstånd från mig.
 
Jag minns knappt vad jag gjorde under dagen sedan, förutom att mamma och Jonny the Rocker kom hit på eftermiddagen och fikade. Och sedan kom den eviga frågan; vad ska vi göra ikväll? Herr sambo var inte sugen på något alls efter en hel dag ute i skogen med jakt. Jag själv kände precis tvärtom och ville inte "bara" sitta hemma. Till slut bestämde Åsa och jag oss för att ses och dricka lite vin och sedan se vart kvällen tog oss. Anders var också med och en annan grabb vid namn Johannes. Vi tog oss in till stan med hjälp av herr sambo som släppte av oss vid Bruket där det skulle vara någon Uggla-kväll. Men döm om vår förvåning då det var ungefär 0 personer inne i lokalen när vi kom dit. Så vi ringde snabbt Johan igen som var snäll och vände och körde oss till Harrys istället. Tyvärr inte så många känningar ute, men ett par öl slank ner tillsammans med prat och skratt, sedan tog vi bussen hemåt igen strax efter 02.
 
Söndag igår och då hade herr sambo som önskemål att vi skulle åka till Skårsgård och äta brunch, så det gjorde vi. Massor av gott och äta och mysigt att göra något bara vi två. ♥
Proppmätta for vi sedan hemåt igen och jag gjorde absolut inget mer vettigt under hela dagen. Alternerade lite mellan ryggläge i soffan och sängen, kollade ikapp lite missade program, tyckte synd om mig själv. Värken har varit värre nu under helgen. Skulle gissa att det har att göra med ett 10-timmarspass och alltför lite sömn. Kroppen som anpassat sig till ett liv i dagljuset är inte så förtjust i att gå tillbaka till the dark side, men vad gör man när inget annat alternativ finns?
 
Ny vecka idag, nya möjligheter. Lite bättre sömn natten som var, lite sovmorgon imorse. Bestämde mig redan igår för att ge mig ut och springa idag, oavsett dagsform eller väder och vind. Sagt och gjort; tog mig ut tidigare i eftermiddag och det var sååå skönt. Plus i kanten att det faktiskt gick så bra som det gjorde med, trots att jag höll på att avlida den sista biten. Men jag tog mig hem och totalt blev rundan cirka 5 km. Inte illa för någon som faktiskt knappt tränat någonting överhuvudtaget dom här senaste månaderna?!
 
"That's one small step for man, one giant leap for mankind."
 

Ti amo. Je t´aime. Te quiero. I love you.

 
Om någon missat att jag har världens finaste syskonbarn så tål det att skrivas ännu en gång; dom allra finaste och bästaste i hela vida världen! Med vänlig hälsning en stolt moster. ♥
 
 
 

No one ever said it would be this hard.

 
I eftermiddags var jag på ännu ett besök hos kiropraktorn. Hon undrade om vi pratat om min stressnivå någon gång; hur jag upplever den nu och hur den var före olyckan, om den förändrats eller är densamma. Hon sa att hon "känner i min kropp" att det är något mer än bara själva smällen från krocken, att det liksom finns fler bitar att jobba med. Först förstod jag inte riktigt vad hon menade och tyckte mest hon lät lite flummig faktiskt. Men efter en stund föll bitarna på plats. Hon förklarade om binjurarna och deras funktion i kroppen. Dessutom markerade hon väääldigt tydligt på min kropp vad hon menade när hon hittade dom där ömma punkterna ännu en gång; både på fram- och baksida. (Aj!) Och efter att ha läst på lite om saken i efterhand så är jag nog villig att hålla med henne gällande vad hon sa.
 
Tydligen utsöndrar binjurarna bland annat kortisol, och när man är i en situation som man upplever stressande - emotionell stress, skada eller sjukdom till exempel - så ger det upphov till inflammationer i kroppen. Och då frigör binjurarna kortisol som har en antiinflammatorisk verkan. Nivåerna för detta går så småningom tillbaka till det normala, men om stressen är mer eller mindre konstant (som för mig efter olyckan) så arbetar binjurarna istället hela tiden vilket till slut kommer trötta ut dom, och då kan dom inte ta hand om dom inflammatoriska biprodukterna som bildas i kroppen. Och därmed har stressen ett övertag i kroppen, och då får man försöka att ställa saker till rätta igen. Hjälpa till lite helt enkelt, då kroppen inte fixar att läka av sig själv.
 
Så det är vad jag ska jobba på nu. Lite extra tillskott i ofarliga tabletter, 5 minuter mindfulness helst varje dag, försöka prata om det jag tycker är jobbigt istället för att spara saker på hög inom mig. Det finns helt enkelt många bitar att ta tag i. Inte konstigt att jag haft ont, menade kiropraktorn på. Tro vad man vill; men hon lyckades ändå sätta huvudet på spiken idag. Och jag tycker det är så himla häftigt det som sker när jag är där; att hon vet exakt vilka punkter hon ska trycka på för att ställa saker till rätta. Både psykiskt och fysiskt. 
 
När jag körde hem därifrån idag slog det mig att det på dagen är sju veckor sedan olyckan skedde. Sju jäkla veckor som sprungit iväg och aldrig mer kommer igen. Märklig känsla. Och ännu märkligare att imorgon börja jobba natt igen. Jag förstår faktiskt inte hur jag ska klara av att hålla mig vaken. 5 liter kaffe och sisådär 78 Red Bull kanske gör susen?! Och så ett par tandpetare till ögonen. För dom lär ju vilja blunda lagom tills att det är dags att åka till jobbet. Giv mig styrka...
 
 

Kärlek på lasarettet.

 
En regnig tisdag och det var faktiskt med lite sorg i hjärtat som jag gick ut genom dörrarna på IVA tidigare idag. Min sjukskrivning går antagligen ut imorgon och därmed är mina dagpass gjorda, och det är dags att återgå till the dark side. Både på gott och ont känner jag. Tidiga mornar är inte min melodi, men att ha gått och lagt sig i tid och klivit upp okristligt tidigt ett antal veckor har ändå fått kroppen att komma i någon sorts balans. Det är slitsamt att jobba natt, och framför allt trist att sova bort dagarna. Det finns ju så mycket annat att göra! Som att jobba dagtid på IVA till exempel. Det har varit så fantastiskt roligt, och arbetet då är ett helt annat. Även om det kan ske akuta situationer på natten är det ändå inte alls samma sak. Då ska man ju helst sova, och det är såklart vad vi eftersträvar för våra patienter också, så då blir tempot automatiskt lägre och allting går liksom mer på sparlåga. Jag har sagt det till mina chefer förr, och ännu en gång nu, att om en dagtidstjänst blir ledig får dom gärna ha mig i tankarna. Samtidigt känner jag att jag inte vill överge mina nattugglor helt. Jag saknar dom efter alla dessa veckor. Vi är ett gott gäng och 10 timmar tillsammans med dom går oftast väldigt fort. Så jaa, lite blandade känslor en dag som denna alltså...
 
Imorgon har jag telefontid med läkaren från vårdcentralen. Jag hoppas och tror att hon kommer köpa mitt förslag: att sjukskriva mig på 50 % veckan ut. Då får jag chansen att jobba en natt, istället för tre, till helgen. Mina chefer tyckte nämligen att det var lite väl häftigt att starta med det. Och jag håller med. 10 timmar istället för 5 som jag gjort nu lär kännas i kroppen. Och att då köra tre nätter på raken kanske är lite väl att ta i. Den som lever får se.
 
Annars då, vad har hänt sedan sist tro. Helgen kom och försvann lika snabbt i vanlig ordning, och fredagen bjöd på tacomys i soffan med herr sambo. Vi gick och la oss ganska tidigt. Han stack iväg i ottan på lördagmorgonen medans jag tog lite sovmorgon. Sedan åkte jag till Veddige en sväng. Köpte ett par rosor på Växtboden och besökte kyrkogården och viskade ett stilla hej till ett par änglar som ligger begravda där. Sedan åkte jag vidare till mamma där jag bjöds på middag. Och så påbörjade jag min outfit som jag ska ha om några helger då vi är bjudna på maskerad här i Bua. Efter många om och men, och efter ett besök på Buttericks i Halmstad förra veckan, har jag bestämt mig för vad jag ska vara. Temat är film, och neeej... jag ska inte vara en teletubbie som lillasyster Lina så vänligt föreslog. Haha!
 
Lördagkvällen tillbringade jag sedan med ett gäng fina flickor här ifrån Bua. Vi drack fördrink, åt lite snacks och sedan åkte vi in till Varberg och åt på restaurang Zorba. Matkoma deluxe infann sig så ingen av oss var sugen på någon fortsättning, så istället åkte vi hem och la oss allihop, efter mycket fnitter och prat. Det kändes som ett smart drag på söndagen. Då gled jag bara omkring i mysbrallor här hemma och gjorde absolut ingenting. Sådana dagar behöver man också ibland, särskilt efter en vecka fullbokad med saker varje dag.
 
Och lite så är det framöver i almanackan med; att det händer något hela tiden. Jag satt och skrev in en massa saker igår och insåg att först i december kommer det antagligen lugna ner sig lite, innan det är dags för jul och nyår och hela den biten. Busy doin' nothin' at all.
 
 

Succén ska upprepas.

 
Men alltså, var det inte fredag alldeles nyss? Det känns så i alla fall, men tydligen har ännu en vecka gått. Och det har varit en bra sådan; det känns så himla skönt att säga/skriva så. När folk frågar hur det är, och jag kan svara att det är BRA. Den känslan alltså. Obeskrivlig.
 
Igår och idag har jag jobbat. 5 timmar på en intensivvårdsavdelning går oerhört fort om det är mycket att göra, och det har det varit dessa dagar. Då är jobbet som bäst tycker jag; när det händer grejer hela tiden. Älskar adrenalinpåslaget jag får då! Idag fick jag dessutom vara med och agera i brandövningen som dagens gäng hade; samma vi körde förra veckan. Jag skulle sitta i ett vilorum och vänta på att någon skulle komma och rädda mig. Men ingen kom. Det kändes ju sisådär. Haha! Ett par öronproppar kunde ha varit bra att ha, för jädrar vad det där brandlarmet fortfarande ringer i öronen.
 
Efter jobbet igår besökte jag kiropraktorn. Hon sa själv att det borde stå "varning för punkter" på hennes dörr, och jag är villig att hålla med. Nog för att det gjort ont tidigare gånger, men igår slår alla rekord. Då rann tårarna. Det går liksom inte att beskriva känslan när hon hittar dom där ömma punkterna. Igår låg jag seriöst och funderade på om jag skulle ge henne en rak höger... Sjukt att man betalar för att någon ska göra en illa liksom. Fast jag vet ju att det hjälper, så som tur var gick känslan av att vilja slå henne över ganska snabbt.
 
Då var dagens utflykt efter avslutat arbetspass betydligt trevligare. Jag åkte till Spannarp och söstra mi en sväng då längtan efter mina fina syskonbarn var näst intill olidlig. Dessa ljuva små varelser, dom är bara så underbart fina. Mosters små sötmaränger. ♥
 
Kom hem för en stund sedan, och ikväll kör vi fredagsmys med klassikern tacos här på Hultavägen. Kvällen lär inte bli särskilt långvarig för varken herr sambo eller mig. Han ska upp och jaga tidigt imorgon, och jag själv är helt slut som artist efter tidiga mornar. I vanliga fall kan jag lätt vara vaken till midnatt, men den senaste tiden har jag gått och lagt mig senast klockan 21. Men det lär vända snart igen, för om allt går som det ska börjar jag jobba natt igen från och med nästa helg. Känns både bra och dåligt. Bra för att jag saknar mina nattugglor, dåligt för att dagpersonalen och arbetet då är så sjukt kul.
 
Såg förresten innan jag gick hem idag att två av mina kära kollegor satt upp en lapp i personalrummet; "succén ska upprepas", stod det på den. Afterwork på Grappa i november. Alltså... vågar vi ens visa oss där efter förra veckans bravader undrar jag?! Haha! En annan kollega (hon som blev av med sin kavaj) hade varit inne där i veckan och frågat efter den. Ägaren hade mest flinat och sagt att vi var ett gott gäng som höjde stämningen och verkligen höll igång hela stället. DJ'en hade tydligen aldrig varit så underhållen som då. Sååå, vill du festa ordentligt: häng med folk från IVA. Vi kan tydligen det där. Skål!
 
Vad hände med RÄDDA, larma, släck...?
 

Ingen kan flyga men flyger ändå.

 
Ljuset i tunneln; äntligen ser jag det! Äntligen är det fler bra dagar än dåliga. Äntligen verkar det som om vinden vänt från att blåsa konstans motvind i flera veckor, till att ge mig medvind och få mig att nästan sväva fram. Vilken lättnad, vilken oerhört härlig känsla att äntligen känna igen sig själv och sakta men säkert hitta tillbaka till vardagen jag hade innan den här skitolyckan. Tänk, så mycket den ställt till med. Innan har jag mest varit tacksam över att allt gick så bra som det gjorde, och det är jag givetvis fortfarande, men ibland kan jag komma på mig själv med att vara riktigt arg och förbannad. Inte på honom som körde på mig, honom hyser jag inget agg emot, men emot hela grejen. Så fruktansvärt onödigt, och så mycket extraarbete den fört med sig. Samtidigt tror jag faktiskt på att det som inte dödar härdar, och att man alltid blir en erfarenhet rikare när saker och ting händer. Kanske är det till och med så att dom händer av en anledning, även om det många gånger kan vara väldigt svårt att känna eller tro så.
 
Att börja jobba var nog kanske lite räddningen i det hela; att komma tillbaka och få den sociala biten. Att inte stänga in mig själv och ständigt tänka på värken. Det har gett mig väldigt mycket, även om det bara handlat om ett par timmar hit och dit. Men jag har ändå tagit mig dit, och framför allt så har jag fått älta allting; gång på gång fått berätta vad som hände, hur jag mår, vad jag känner. Jag tror sådant är viktigt. Och det bästa av allt är att jag aldrig behövt fejka när jag faktiskt inte mått bra, varken på jobbet eller bland nära och kära. Det är okej att ha dåliga dagar och att bryta ihop, huvudsaken är att man tar sig upp igen.
 
Och upp ska jag! Hela vägen! För ännu är jag inte helt återställd. Om kvällarna smyger sig värken fortfarande på och tar ett obehagligt övertag om min kropp, men jag har lärt mig att hantera den någorlunda, även om den vissa gånger är nästintill outhärdlig. Något jag måste lära mig bättre är den olustiga känslan som kan komma när jag kör bil. Värst är det såklart om det blir köbildning framför mig och bilar bakom mig. Då fryser kroppen till is och hjärtat bankar så hårt att jag nästan tror det är på väg ur kroppen. Att sitta och tokblunda och hålla stenhårt i ratten i ett sådant läge är väl kanske inte jättebra, men det är i dom situationerna som den där obeskrivliga smällen av när han körde rakt in i mig kommer. Dessutom har jag börjat tycka att det är otrevligt att köra bil när det är mörkt, vilket jag aldrig upplevt innan. Men jag inser ju själv att det handlar om kontroll; att jag känner att jag inte har den då det är mörkt ute. Bitar och saker att jobba med. Jag fick nummer till en KBT-terapeut av min chef idag. Tydligen har jag rätt att gå dit kostnadsfritt, och det kanske inte vore så dumt att utnyttja? Få lite tips och råd om inte annat, hur jag kan tänka när den där olustiga känslan kommer.
 
Nu har jag börjat jobba 50 % och än så länge känns det okej. Men jag ropar inte hej. Ett steg i taget, dagsformen bestämmer tempot. Men det känns som sagt ändå som att det börjar vända nu, att det går åt rätt håll. Tack gode Gud för det; Harry vare med dig. Amen.
 
 

Lights out.

 
Lördag idag och efter några få timmars sömn är jag slut som artist. Att jag aldrig lär mig. Men det får det vara värt den här gången (och alla andra!) för igår var en galet kul kväll; fest med IVA-gänget och så himla roligt att träffa kollegorna utanför jobbet, privatklädda, och liiiite runda om fötterna. Vissa värre än andra och dom där andra har nog lite huvudvärk idag skulle jag tro. Men det bjuder vi på. Man lever ju bara en gång sägs det och IVA-syrrorna och undersköterskorna rockade "dansgolvet" igår vill jag lova. Harregud vad jag skrattade!
 
Vi startade dagen med utbildning på jobbet. Först ut stod brandövning på schemat, i skarpt läge. Vad säger man? Kalabalik kanske. Lite smått kaos. Alla var så fokuserade på "patienterna" och ingen tog med sig brandsläckaren för att släcka branden. Eh, japp. Bra jobbat!? Nyttigt och lärorikt och nästa gång lär ju ingen glömma den, eller var vi ska ta vägen om det faktiskt börjar brinna, i alla fall, hahaha.
 
Vi bjöds på lunch och under eftermiddagen var det föreläsning om brännskador. Två sjuksköterskor från Linköpings brännskadeavdelning var hos oss och jag blev alldeles fnissig av deras dialekt. Men intressant var det, och vilket spännande jobb dom har. Jag hade nog aldrig fixat att jobba på ett sådant ställe, så all heder åt dom.
 
En ny IVA-bår har införskaffats; att använda vid ambulanstransporter av dåliga patienter. Den kikade vi på efter föreläsningen, fast då fick jag lite dispens och slängde upp fötterna i soffan i personalrummet en stund. Långa dagar är jag inte riktigt van vid och även om vi mest satt still så tar det på krafterna det också. Värken gjorde sig påmind, så det var skönt att åka hem en sväng innan det var dags att infinna sig i staden igen på kvällen.
 
Havanna besökte vi igår kväll; ett glatt gäng på sisådär 50 pers. Jag åt ankbröst och det föll mig väl kanske inte direkt i smaken, men kul att ha provat i alla fall. Lite öl och vin slank ner där emellan, och så bjöds det på drinkar åt höger och vänster. Sedan fortsatte vi kvällen på Grappa. Dans, grogg, öl, skratt och en massa knasigheter. Herr sambo kom och hämtade mig när dom tänt ljuset i taket. Och jag som inte trodde det skulle bli så sent. Hehehe... ooops?!
En borttappad kavaj och sjal, en kvarglömd kofta och dessutom en blå näsa blev slutresultatet. Koftan står jag för, resten ett par käcka kollegor. Den ena blev tydligen omkulldansad och skallad av ytterligare en kollega, så hon är "lite" blå om snoken idag. Aj då.
 
Lite trött idag alltså. Borde nog gå och lägga mig en stund till för annars vet jag någon som kommer tokdäcka i soffan tidigt ikväll. Det kanske finns någon bra film att hyra? Herr sambo är på sjön så valet är mitt. En romantisk komedi hade väl suttit som en smäck en seg lördag som denna. Så får det nog bli. Och något onyttigt att äta upptill. Är grymt sugen på pizza eller något annat flötigt. Blev måttligt avundsjuk på herr sambo som köpt med sig mat från Campino igår kväll. Jag tyckte han kunde köpt en till mig med, i förebyggande syfte. Men han höll inte riktigt med mig. Attans. Tror dock vi har lite Flygande Jakob i kylen; rester sedan svärmors födelsedag i veckan. Det funkar finfint det med!
 
På Havanna finns ett helt bibliotek; böcker man kan läsa när man är där och till och med ta med sig hem tror jag. Jag glömde dock mina som jag fick tillsammans med drinkarna.
Världens skönaste kollega beställde in dessa på löpande band. Han tyckte jag behövde det, "med tanke på min värk och allt". Första boken vet jag inte riktigt vad jag ska säga om...? Var det en pik? Hahaha, alltså... jag har verkligen världens bästa jobb och världens bästa kollegor.
Utan tvekan!
 

I'm like a lost ship without a crew.

 
Tur att helgen har varit makalöst bra, för den här måndagen är inte mycket att hänga i granen vill jag lova. Det är värken (som vanligt) som är boven i dramat och idag är den värre än på länge. Just dagarna brukar ju vara ganska okej, men idag är det tydligen en riktigt downperiod. Skönt då att få komma till jobbet ett par timmar och åtminstone försöka tänka på annat en liten stund. Idag var det betydligt mer att göra än förra veckan, så jag kände att jag fick uträttat en del vettigt i alla fall. Och som sagt: skönt att på ett vis strunta i värken ett litet tag. För även om den finns där hela tiden tänker jag inte på den på samma vis om jag gör något. Då lyckas jag ändå koppla bort den, om så än för en liten stund. Tankekraft, så att säga.
 
Men tillbaka till helgen; det var en trevlig och rolig sådan. Herr sambo och Anders hade bestämt sig för att göra eget snus, så det har dom experimenterat med. Dom drog i gång i fredagskväll, så efter att allt blandats ihop åt vi kvällsmat tillsammans. Jag gjorde en kycklinggratäng som jag fått recept på av från mamma. Väldigt god och mycket uppskattad.
 
Herr sambo gick upp okristligt tidigt i lördags för att åka och jaga, och själv vaknade jag runt 07:30 och funderade på vad jag skulle hitta på. En och en halv timma senare satt jag vid köksbordet hemma hos Gabbe och Åsa där jag bjöds på frukost. Färska frallor, massa gott pålägg, ägg, juice, kaffe. Vilken lyx att starta dagen på det viset!
 
Under lördagseftermiddagen var jag hos svärmor som bakade kanelbullar dagen till ära; kanelbullensdag. Ett par sådana slank ner i magen, och dessutom fick vi sytt ihop det där överdraget till madrassen till kökssoffan, som jag nämnde i förra veckan. Jag har verkligen noll tålamod när det gäller sådant där. Harrejisses, så mycket mer jobb än vad jag förväntat mig. Tur jag har en svärmor som är duktig på att sy, och som dessutom har en förmåga att hålla sig lugn när jag själv bara blir frustrerad över att jag inte förstår vad det är jag ska göra... 
Men bra blev det till slut och nu ligger den där och pryder soffan.
 
På kvällen sedan hade vi gäster. Ett gäng goa' kompisar kom hit. Vi grillade, drack lite öl och vin, fikade, pratade och skrattade massor. Dessutom blev vi bjudna på bröllop i maj av ett utav paren. Jag som har velat gå på bröllop i en hel evighet blev tokglad, både för inbjudan och för deras skull. Så häftigt och fantastiskt roligt att få ta del av deras stora dag! ♥
 
När alla vännerna gått hem satt herr sambo och jag kvar och löste världsproblem. Han tyckte det passade utmärkt att ta ett par shottar sisådär vid tre, halvfyra tiden. Ehm, jaaa... det kändes ju som ett väldigt smart drag dagen efter. Fast jag var mest trött faktiskt. Jag kan ju aldrig sova ordentligt när jag druckit alkohol, så jag vaknade tidigt. Och passande nog kom Anders förbi för att fixa det sista med snuset, så då åt vi frukost tillsammans. Han hade handlat frallor på vägen, så det blev en finfin start på den dagen med. I övrigt gjordes inte många knop. Åsa och jag tog en härlig kvällspromenad, sedan lagade herr sambo och jag hemmagjord pizza till kvällsmat. Hyrde en film, höll på att avlida av värken, grät en skvätt, gick och la mig vid 22-tiden. Och vaknade upp idag till samma sak alltså. Jag är SÅ trött på det här.

Och så kommer jag hem efter jobbet, tänker att jag ska bara ska vila och ta det lugnt en stund. Ser på Facebook att en granne skrivit ett inlägg och fått massor av kommentarer. Inser snabbt att det hela handlar om den där jävla skitsjukdomen. Hon har fått den. Och imorgon startar en lång behandling med cellgifter och strålning. Jag blir stum. Får en klump i magen. Känner hur en tår sakta rinner ner för min kind. Hon, en så himla fin och levnadsglad tjej. Alltid på topp. Han, världens bäste kille. Genomsnäll, ärlig och godhjärtad. Och tillsammans deras fina, lilla dotter på 5 månader. VARFÖR ska det drabba just dom?! Varför ska det drabba någon överhuvudtaget, förstås. Men jag blir så jäkla förbannad över vilka offer den där jävla skiten "väljer", och så skäms jag lite över mig själv; över att jag sitter här och beklagar mig över min värk. Mitt onda kommer ju förhoppningsvis ge med sig och gå över. Men vad är det i jämförelse med den kampen dom har framför sig? Fy, vad det gör ont i mitt hjärta.
 
 

Throwback Thursday.

 
Idag för 1 år sedan var vi fortfarande i det stora landet där borta i väst, also known as USA. Just denna dagen bestämde vi oss för att spendera natten i Santa Cruz. Vi gick till downtown på kvällen och åt toookgod mat på ett skönt hak med typ Hawaii-tema. Och så drack vi en massa goda drinkar; köp 2, betala för 1. Farligt. Sedan avslutade vi kvällen med ett dopp i jacuzzin på motellet där vi bodde. Vilket glidarliv och vilken jädra drömresa alltså. Har fortfarande svårt att förstå att vi faktiskt varit med om allt det där som finns på dessa tusentals bilder vi framkallat!
 
 

Bytt är bytt.

 
Torsdag och imorse ringde klockan sådär olustigt tidigt igen. Det borde vara olagligt att kliva ur sängen medans det fortfarande är mörkt ute!? Upp kom jag till slut i alla fall och vid 08 checkade jag in på jobbet. En lika lugn förmiddag idag som i tisdags, vilket kändes bra.
Det enda negativa är väl egentligen att tiden går så fort när jag väl är där, men det blir det ju ändring på så småningom. Tanken var att när jag går upp till 50 % så skulle jag göra dom timmarna på natten, men att börja 21:15 och åka hem 02:15 känns väl lite sisådär. Så därför frågade jag om det är okej att jag stannar kvar på dagen och förlänger tiden där istället, vilket det var. Dessutom är det ju än så länge fortfarande kvällarna som är värst när det gäller värken. Dagarna är hanterbara men kvällarna skulle jag gärna ge bort gratis till frivillig.
 
Efter passet på IVA åkte jag till mamma och plockade upp henne, och så körde vi vidare till Kinna. En delikat lunch avnjöts på Skrädderiet; baconlindad köttfärslimpa med potatis och gräddsås. En kaffe på det och sedan åkte vi till Skroten; en textilaffär Där köpte jag en madrass och tyg att klä den med, och när den är klar ska den få pryda vår kökssoffa. Vi hämtade den för ett par veckor sedan hos H och M, och med mitt gamla köksbord som jag hade när jag bodde i lägenhet blev det ett rejält lyft i köket faktiskt. Kul med lite förnyelse!
 
 

Dold talang.

 
Idag kom ytterligare ett brev på posten som hade något med olyckan att göra. Alla dessa papper som sagt; suck. Minns knappt vad detta handlade om, men det var från akuten i Varberg i alla fall. Någon slags uppföljning på folk som råkat ut för trafikolyckor och sedan sökt via dom. Statistik av något slag ungefär. Hur som haver, så skulle man rita en skiss över olycksplatsen. Och mitt bidrag känns oerhört starkt. Jag kanske skulle sadla om och bli konstnär?! Jag tror nämligen det hade passat mig väldigt ypperligt...
 
Det är väl solklart vad som hände för 4 veckor sedan om man ser på den här bilden?!
Haha! Skönt att man kan skratta åt eländet emellanåt...!
 (Var dessutom liiite sugen på att kryssa i ja-rutan på hjälmfrågan...)
 

Laughing out loud.

 
Haha, åååh vad jag älskar bilden här nedanför! Om jag känner mig lite nere så räcker det att titta på den för att börja skratta. Det är nästan bud på att framkalla den som en tavla?!
Tänk, som lillasyster Lina sa, att vakna upp till den varje dag liksom? Placera den strategiskt i sovrummet och starta dagen med ett gott skratt alltid. Det vore festligt!
 
 

RSS 2.0