Ett ögonblick i sänder.


Inspirationen till att skriva här på bloggen verkar ha krypit in under en sten och gömt sig. Trots att jag flera gånger försökt locka fram den, och viljan har funnits där, har det på något vis känts så tafatt. Jag menar; ska jag sitta här och skriva om små petitesser ur vardagen när hela livet fortfarande känns som ett stort skämt och apatin äter upp mig inifrån? Det känns bara så fånigt på något vis. Samtidigt älskar jag att skriva och det har jag alltid gjort. Tala är silver, men skriva är guld. Att prata brett och vilt och ta plats i sociala sammanhang har aldrig varit min grej, men att uttrycka mig i text har jag nog alltid varit ganska bra på. Inbillar jag mig i alla fall.
 
Det har varit måndag idag och ännu en vecka har lagts bakom oss. Efter min tredje natt i fredags försökte jag turbosova några timmar, för att sedan sätta mig i en bil tillsammans med herr sambo och Per. Vi åkte norrut ett antal mil och hamnade till slut hos Erik och Emma och deras goa' barn i Skultuna, en bit utanför Västerås. Deras Jack skulle döpas på lördagen och vi fick äran att vara med. Det var ett fint dop med mycket musik. Bland annat spelade Emmas syster piano och sjöng två låtar och bjöd på en liten tår i ögonvrån.
 
Efter ceremonin bjöds vi på en supergod exotisk planka med potatisgratäng samt kaffe och tårta. Och sedan var det dags för afterdop på kvällen. Vi åt pulled pork, drack öl, pratade strunt och hade det väldigt trevligt. Några av oss avslutade kvällen/natten på Harrys i Västerås, med en guidad taxitur i mörkret på kyrkogården på hemvägen där Erik jobbar. Han ville även visat fler delar av staden, eftersom det var min första gång där, men jag fick övertalat honom att vi tar det när det en annan gång; förslagsvis när det är ljust ute.....!
 
Innan vi rullade våra 45 mil hem igår tillbringade vi dagen hemma hos Emmas föräldrar. Det blev både mat och tårta över efter dopet så vi passade på att hjälpas åt att äta upp en del.
Synd att en helg försvinner så fort när man har glädjen att umgås med härliga människor. ♥
 
Jack ♥
 

Av hjärtat fattas det en bit.

 

Igår var det en vecka sedan vi var på begravningen. En vecka som lika gärna kunnat vara flera månader om man frågar mig, för allting känns så avlägset och långt bort. Har det här verkligen hänt eller har jag bara drömt allting? funderar jag på ibland.

 

Det känns som att jag befinner mig i någon sorts dimma och inte riktigt hittar ut. Som att hjärnan valt att tränga undan det jobbiga och försatt mig mig i ett stadie där jag inte känner något alls. Bra eller dåligt, jag vet inte riktigt. Jag vet bara att det känns lite lättare att andas nu. Före begravningen tryckte det över bröstet och allting gjorde så fruktansvärt ont, och trots att det var obeskrivligt tungt att säga hejdå så kändes allting ändå lite annorlunda ett par dagar efteråt. Och sedan dess har jag befunnit mig i det här stadiet där jag känner mig helt känslolös.

 

Med det värsta tänkbara slutet på året och en ännu värre start, så tänker jag att nu kan det ju knappast bli värre i alla fall. Snarare tvärtom; nu kan det bara bli bättre. Och med små, små steg försöker jag gå i rätt riktning. Jag gör saker jag tycker om och får mig att må bra, och omger mig med personer som fyller på min energi. En ny termin på träningen har börjat här i Bua och jag har tänkt försöka gå på två pass/vecka, minst ett. Och så lite springande upptill när lusten finns, för det får endorfinerna i kroppen att slå kullerbytta av glädje.

 

Jobbet rullar på och tänk att just idag har jag varit på IVA i 2 år. Man kan undra vart dom åren tog vägen?? Jag känner mig fortfarande som en liten guldfisk på ett stort och främmande hav, men känslan av att jag kommer drunkna i det djupa blå dyker inte upp lika ofta längre. Men ibland händer det och då, precis som vid andra jobbiga tillfällen i livet, försöker jag ta några andetag och hålla huvudet över ytan, och så tänker jag på min favoritfisk Doris i Hitta Nemo:


"När livet känns hårt, vet du vad du ska göra då? Fortsätt simma, fortsätt simma!"

 

 

Himlen är gjord av sten.

 
Hela kroppen skriker nej. Den skrek nej när mamma och jag skulle sätta in dödsannonsen i tidningen. Den skrek nej när vi skulle beställa blommor till begravningen. Den skrek nej när vi skulle bestämma vad som skulle stå på banden till blomman. Den skrek nej när herr sambo och jag var och köpte en vit skjorta och vit slips till honom. Den skrek nej alldeles nyss när jag stod och strök samma skjorta. Den skrek nej när jag försökte leta upp något till mig själv i garderoben att ha på mig imorgon på begravningen. Imorgon. Det knyter sig i magen.
 
På jobbet önskade dom god fortsättning när jag kom tillbaka i lördags. Följdfrågan blev givetvis om vi haft det bra över jul och nyår. Först funderade jag på att ljuga och säga att allting varit toppen, just för att slippa säga som det är. För det gör så fruktansvärt ont i mig varje gång jag behöver berätta att han inte längre finns; älskade, fine morbror. Gång på gång fick jag berätta det, och varje gång skrek kroppen nej och tårarna brände bakom ögonlocken.
 
Imorgon. Imorgon ska vi säga hejdå och bara tanken på det får mig att gå sönder och falla i tusen, miljoner bitar. Jag vill inte göra det här.
 

RSS 2.0