This too shall pass.

 
Efter ett antal veckor med mer värk i axel och skuldra efter olyckan fick jag nog och ringde vårdcentralen igår. Ett besök hos läkaren resulterade i ny sjukskrivning fram till den 18:e december, sedan 25 % av min tjänst fram till nyår. Fick lite mer värktabletter och avslappnande att ta till natten utskrivet, då sömnen rubbats totalt, samt en remiss till ortopeden för en bedömning om röntgen bör göras. Tillbaka på ruta ett alltså. Och jag blir så jädra less på det här och vill bara att allt ska bli bra NU. Det positiva i allt elände är väl ändå att jag vet att det var bättre ett tag, och det är dit jag ska tillbaka. Det krävs bara tid och en stor portion tålamod.
 
Ibland önskar jag nästan lite att jag hade brutit armen eller så; något som syns. För den här värken blir ju osynlig för alla andra och det känns lite som att jag inte blir tagen på allvar i alla lägen. Det här är ju liksom inget jag önskar eller har valt själv. Jag vill mer än något annat att allt ska bli som vanligt igen och att jag hittar tillbaka till den Carolin som finns där inne någonstans. Den jag är nu är bara grinig, gnällig, trött, ledsen, uppgiven. Och jag vet att det är okej att känna så, men jag är bara så oändligt trött på skiten.  
 
I helgen fick jag i alla fall ha det roligt och skratta, dansa och glömma allt runt omkring för ett tag. Vi hade ju klinikfest i lördags, på Solviken i Apelviken. Det bjöds på förfest hos en kollega där vi nog var runt 25 pers, som sedan mötte upp alla andra glada jobbarkompisar. Glögg, mingel, julbord och ett fantastiskt IVA-band som rev av en massa bra låtar. Och sedan var det dans all night long följt av en efterfest hemma hos en kollega. En kollega som jag tydligen glömde min kofta hos, så det blev lite favorit i repris då jag ju gjorde samma sak sist vi festade med jobbet. Fast då glömde jag den på Grappa istället...
 
Blåsor under fötterna av allt dansande och "lite" lagom trött var resultatet dagen efter. Och idag blev jag full i skratt i bilen när Spice Girls spelades på radion. Då fick jag en flashback från lördagen när jag plötsligt mindes att det var en av alla låtar som vi rockade till. Haha! Underbara, bästa IVA. Vilket härligt gäng!
 
Inte alla arbetsplatser har ett eget band, men det har vi!
Det består av manliga sköterskor och narkosläkare,
och enligt dom själva hade dom varit och lirat i Scandinavium kvällen innan... haha!
 

Kommentarer
Postat av: Mickan!

Tänker på dej Caroline! Tycker så synd om dej. Kärlek och massa kramar till dej (inget dunk i ryggen) Men jag såg fåret jaen i morse och fårabonden där hade tydligen ryggskott å det var så jobbigt för honom, men så råkade fåren och hunden spela golf ute, en boll hamnade på ringklockan och han var tvungen att gå för att öppna. Utanför låg två golfbollar och bonden lyckades halka på just en av dem. KNAK sa det och han var friskare än någonsin. Kunde du inte vara gjord av bara lite lera, så jag kunde knäcka tillbaka dej. Kram!

2014-12-12 @ 20:13:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0