A walk down memory lane.

 
Att gå upp 04:30 borde inte vara lagligt, om man inte ska åka utomlands och ska till flygplatsen förstås. Då, och endast då, är det helt okej att kliva upp mitt i natten. Men något sådant var det inte tal om imorse, utan det var bara herr sambo som behövde skjuts till jobbet. Jag vet knappt hur jag kom dit och hem, men en halvtimma senare däckade jag under täcket igen.
 
Resten av dagen har jag sedan tillbringat inne i Varberg. Jag träffade H och Viktor för lunch på Lorensbergs bistro, sedan gick vi och tittade lite i affärer. Senare på eftermiddagen mötte lillasyster Lina upp oss, och så hittade vi A-L på vägen. H och Viktor åkte hemåt medans vi andra gick till Veras och fikade. När vi satt där fick jag syn på 2 män som jag först inte kunde placera, sedan kom jag på att det var gamla lärare från gymnasiet. Och då kom jag plötsligt på att det är 10(!) år sedan jag tog studenten i år. Ursäkta, men var tog dom åren vägen?!
Jag messade både H och Maria angående detta och skrev att vi borde styra upp något till sommaren; en återträff med klassen. Dom tyckte det lät festligt så nu hoppas vi att resten av gänget också hakar på och gör det till en minnesvärd kväll. Det hade varit grym kul!
 
Efter en heldag i staden styrde jag sedan färden hemåt igen. Jag frågade herr sambo om han ville hänga med ut och gå en sväng med mig, och det ville han. Jag hade tänkt mig en liten kort kvällspromenad, och hade inte riktigt räknat med att vi skulle vara ute i sisådär 1 & ½ timma. Över stock och sten, ut på klipporna nere vid havet och hem igen. Fina, fina Bua.
 
 

Terror on Hultavägen.

 
Igår kväll, när herr sambo somnat väldigt gott i soffan, satt jag och kollade på tv en stund till med honom snarkandes bredvid. Helt plötsligt fick jag syn på något som rörde sig i ögonvrån och insåg ganska snabbt att det var världens fetaste spindel som var på väg rakt mot mig. Att herr sambo inte fick en hjärtattack på köpet när han vaknade av mitt hysteriska skrik är ett under. Han tycker jag är urlöjlig när det gäller spindlar, men är ändå snäll och tar hand om problemet åt mig. Likaså igår då han vackert fick ta sig upp ur soffan och avlägsna monstret. Sedan tackade han för sig, sa godnatt och gick och la sig i sängen istället, medans jag satt kvar framför tv'n ytterligare ett tag. Det skulle jag ju aldrig gjort med facit i hand.
 
Jag var tvungen att gå på toa efter en stund. Och när jag var på väg dit fick jag ännu en gång syn på något som sprang förbi i ögonvrån. Först frös jag till is, sedan tryckte jag mig så hårt jag kunde intill väggen och stod där och hyperventilerade med tårar i ögonen, samtidigt som jag insåg att den här gången får jag lösa problemet själv eftersom herr sambo gått och lagt sig en våning upp. Så där står jag och samlar mod för att ta min foppatoffel och slå ihjäl denna feta, äckliga källarspindel samtidigt som paniken i min kropp inte vet varken ut eller in. Och när jag äntligen bestämmer mig för att göra slut på eländet, vad tror ni händer? Gissa?! Vad sägs om att det helt plötsligt sitter ytterligare en fet spindel precis framför fötterna på mig...?!

Den ångesten alltså. Det går inte att beskriva. Jag vet inte hur länge jag stod där, men det kändes som en hel evighet. Det må vara en sak att slå ihjäl en gigantisk spindel när man är fullkomligt livrädd, men att behöva ta två... Fy fan, på ren svenska. För alternativet att bara låta dom vara och gå därifrån som om ingenting hänt; aldrig i hela livet. Så jag var ju tvungen.
 
Med foppatoffeln i högsta hugg lyckades jag. Som tur var sprang inte den andra iväg efter att jag slagit ihjäl den första, så jag hann samla mig lite emellan. Det blev inget mer tv-tittande sedan. Istället tog jag trappan i två steg och dök ner under täcket jämte herr sambo, som i sin tur fick ligga och hålla mig i handen. Lampan var tänd väldigt, väldigt länge...
 
Jag vet inte riktigt var den här rädslan kommer ifrån. Visserligen hatar jag insekter överhuvudtaget, men spindlar är nog ändå värst. Små är ingen fara, men när dom är stora som en 5-krona får jag fullständig panik, trots att jag vet att jag är miljoner gånger större och kan göra mycket mer skada mot den än vad den kan mot mig. Men det är inte så lätt att tänka i dom banorna när man har mardrömmen framför sig och hjärnan fryser till is. Tvi för den lede!
 
Spindelhaterskan number one,
som för övrigt varit hos frisören och vårstädat håret idag.
 

Sju dagar.

 
Sedan jag skrev här sist har en hel vecka gått. Det har varit en härlig vecka som jag till största del faktiskt varit ledig. Det hör verkligen inte till vanligheterna att inte jobba ett enda pass under en storhelg, men i år föll den lotten på mig. Så jag har firat påsk och haft det helt fantastiskt, utan en enda tanke på det sjuka huset, och först på torsdag är det dags att gå tillbaka igen.
 
Förutom det ljuvliga vädret har vi bjudits på fint sällskap varje dag sedan långfredagen, och dagarna har gått som hejsan. Fredagen tillbringade vi kvällen hemma hos mamma och Jonny the Rocker med god mat och dryck. På påskafton åkte vi in till Varberg en sväng, sedan vidare till herr sambos farmor och farfar här i Bua där vi lämnade en blomma. Granne med dom bor svärföräldrarna så dit gick vi efteråt, och bjöds in på påsklunch. Kvällen tillbringades sedan hemma hos oss med fina vänner, grill, fest all night long tills dess att solen gick upp. Påskdagen var därför lite halvjobbig, men på eftermiddagen styrde vi färden mot Mastvägen i alla fall, dit vi var bjudna på mat hos pappa och A-L. Vi satt ute hela kvällen och njöt av det fantastiska vädret.
 
Och så var det dagen igår, annandagpåsk. Då åkte vi till Spannarp och fikade med söstra mi, J, Luddis och det senaste tillskottet i familjen som fått namnet Freja. Att beskriva henne med ord är svårt; dom räcker liksom inte till. Men hon är alldeles underbar. Ett stort mirakel men samtidigt så himla liten att man nästan är rädd att hon ska gå sönder när man håller henne.
Och tänk att just idag har hon funnits utanför söstra mi's mage redan en vecka. ♥
 
 

Here comes the sun, little darling.

 
Att ha sin älskade pappa inskriven på sjukhuset, en våning under sig när man jobbar, är inte direkt optimalt. Även om han inte var akut sjuk så fanns tankarna där nere hos honom hela tiden, istället för hos mina egna patienter på min avdelning. Mina gulliga kollegor tyckte att jag skulle gå ner och kika till honom under nätterna, men jag nöjde mig med att hälsa på både innan och efter mina arbetspass. Det räckte att dom visste, att jag fick berätta vad som hänt, för att jag skulle känna mig lite tryggare med situationen. Och så blev han flyttad till en annan avdelning. Ett råtthål om du frågar mig. Det gjorde så ont i hjärtat att lämna honom där. Jag hade hellre plockat med honom ner till IVA, trots att han inte alls var i behov av den vården på långa vägar. Men där vet jag att något händer; istället för en evig väntan på provsvar, röntgenundersökningar och läkare som aldrig dyker upp trots att dom lovat.
 
En långvarig feber har varit boven i dramat, samt lite förhöjda levervärden. En röntgenbuk gjordes och man upptäckte vätska i buken samt en något förstorad mjälte. Så det blev ännu mer prover och ännu mer väntan. Ytterliggare en röntgen gjordes över thorax, som inte visade något avvikande. Och idag fick han och vi äntligen svar på ett prov, ett svar på vad som orsakat allt och levt rövare. Cytomegalovirus. En infektion och tydligen något som kroppen själv tar hand om, och som läker ut av sig självt utan läkemedel. Så äntligen fick han komma hem igen, efter alltför många dagar och nätter på det sjuka huset. ♥
 
Älskade pappa. Den bäste av dom alla. Han hade så bråttom hem så dom inte ens hann ta bort hans id-band. Och så fick han minsann frågat läkaren, innan han checkade ut och åkte därifrån, om han fick lov att klippa gräset där hemma. (Svar ja.) *skratt*
 
Fy fan för livet ibland, rent ut sagt. Man tror att man är redo, att man är rustad för det mesta, men gång på gång blir man påmind om att så är inte fallet. Så lite man vet egentligen.
Men så vänder det lika fort igen; upp- och ner, ner- och upp. Och inte bara fick vi glädjande nyheter om pappa under dagen; ikväll kom nästa solskenshistoria. Jag har blivit moster igen!!! Världens bästa söstra mi och J har fått en liten prinsessa, och älskade Luddis har blivit storebror. Känslan av det går inte att beskriva. Jag är så stolt! Helt fantastiskt underbart! Och nu längtar vi så klart massor tills vi får träffa hela familjen och skåda det lilla underverket. ♥
 
Moster ♥ Ludvig
 

Mitt emellan.

 
Fredag och en natt av tre är gjord på jobbet. Bubblan (äta, jobba, sova) är ett faktum och då gör det mig inte så mycket att herr sambo åkte iväg på möte med jaktlaget för en stund sedan. Så värst social kan jag knappast påstå att jag är mellan passen ändå. Lite ensamtid passar därför fint och så blir det nu ett par timmar innan det är dags att bege sig mot det sjuka huset; god kvällsmat och det senaste avsnittet av serien "Badhotellet". En dansk dramaserie som går på TV4 på torsdagar som jag fastnat för. Tokbra!
 
 

Plus och minus.

 
I nio fall av tio har jag alltid svårt att somna på kvällen när jag lägger mig, men att sova bort mer eller mindre en hel dag är tydligen ingenting jag har bekymmer med. Som idag till exempel; då har jag till och med sovit för länge så jag är trött för det. Huvudvärken gör sig lite påmind och jag känner mig seg som kola i både kropp och knopp. Dessutom söker ångesten lite uppmärksamhet över att jag har legat i sängen typ hela dagen. Ingen hit.
Frisk luft gjorde det hela bättre i alla fall och sedan hade jag turen att världens bästa Charlie kom hit och piggade upp mig lite i eftermiddags, tillsammans med sin fina mamma. När blygheten väl släppte på den lilla damen busade vi och lekte lite, sedan fikade vi och firade morbror/herr sambo i efterskott med kaffe och kaka. Koffeinet gjorde gott åt huvudvärken och nu hoppas jag att jag orkar hålla mig vaken inatt utan problem.
 
Enkelnatt på jobbet stundar, annars hade jag tagit mig upp i tid idag (inbillar jag mig). Nåja, det hela jämnar nog ut sig imorgon skulle jag tro. Efter jobbet ska jag nämligen köra till söstra mi och lägga mig, för att sedan gå upp några timmar senare och passa Luddis, och då gör det ingenting alls om jag hamnar lite minus på det där sömnkontot!
 

Glasklart.

 
Han blev glad över valet av restaurang igår, herr sambo. Wild West i Halmstad levererade som alltid och ännu en gång dök låttexten "vem kan stoppa oss när vi bara rullar fram" upp i huvudet när vi gick därifrån. Man kan ju knappast klaga över att man inte får tillräckligt med mat på det där stället. Vi åt båda ribs med dollarchips, coleslaw, gurk- och morotssticks, majskolv, aioli och bearnaisesås. Och trots att vi egentligen var proppmätta så delade vi på en gudomlig chocolate chip cookie i gjutjärnspanna, med glass och grädde, till efterrätt.
 
Sedan var alltså matkoman total och vi sa hej och tack till Halmstad och styrde färden hemåt igen. Resten av kvällen tillbringades hemma i soffan. Jag höll på att somna men så hyrde vi en amerikansk dramathriller; Prisoners, och då vaknade jag till liv igen. Den var riktigt bra!
 
Söndag idag och denna vädermässigt gråa dag har jag till mesta del tillbringat inomhus, förutom en härlig springtur nu ikväll, samt en svängom på balkongen i eftermiddags för att utforska herr sambos present som han fick av sina föräldrar; en fönstertvätt från Kärcher. Jag får erkänna att jag var lite skeptisk till en början, men herrejisses vilken grej. Helt plötsligt var det ju roligt att pusta fönster!? Och allting gick på typ två sekunder. Jag tror jag är kär...!
 
 

En vanlig fast ovanlig dag.

 
Det här med att fira sin födelsedag är något herr sambo slutat med. Inte ens någon frukost på sängen ville han ha imorse. Istället åkte han iväg och klöv ved och jag fick ligga kvar under täcket själv. En fikakorg fick jag gärna komma bort med dock, men precis när jag var på väg ut genom dörren med den klev herr sambo in genom densamma. Något hade havererat i vedprocessorn och han var tvungen att åka och fixa nya delar. Så när han väl var hemma igen dukade vi upp korgen på köksbordet istället; kaffe, ägg och smörgås. Funkade fint det med.

Ikväll ska vi ut och äta. Så långt kunde han sträcka sig och fira lite i alla fall, mannen i mitt liv. Jag har bokat bord på Wild West i Halmstad, men det vet han inte om. Jag har bara sagt en tid han ska vara färdig. Vi får hoppas att han blir glatt överraskad!
 
Puss och grattis! ♥
 

RSS 2.0