2013-07-24.


Ibland ska man väl ha lite tur här i livet. Typ som när man vaknar en morgon och upptäcker att man fått ett par lagom snygga sprickor i displayen på mobilen, och känner paniken komma då man är tveksam om den där försäkringen man valde till för ett halvår fortfarande gäller; samma försäkring som man egentligen stod och funderade på om man verkligen skulle ta. Idioti. Sex dagar var det kvar. Sex fjuttiga dagar. Joråsåatte... Tack för det, käre gode Gud.

 

Och tack livet, för den makalöst bra helgen vi bjöds på. Jag har skrattat, sjungit och haft det alldeles magiskt med fina vänner i raggarbilen då Wheels and Wings stod på schemat. Båda kvällarna var vi ute och körde tills det att solen gick upp morgonen efter. Det hör liksom till den helgen på året; vinna eller försvinna. Och jag blev en vinnare igen.

 

Synd bara att ännu en av sakerna jag längtat efter sedan den var över förra året nu är förbi. Kvar finns nu inte särskilt mycket kvar att se fram emot, med risk för att låta jäkligt bitter. Jag känner mig faktiskt lite sådan med handen på hjärtat. Mer sommar åt folket, tycker jag!

 


Sommaren är kort.

 
Det finns möjligtvis inte någon där ute som sitter och håller inne på en stopp-knapp som gör att man kan frysa tiden ett tag?! För i så fall är jag villig att betala ungefär vad som helst för den. Plus lite till. Helt seriöst alltså, för jag förstår verkligen inte vad det är som händer runt omkring mig. Och just därför har jag inte ens tagit mig tid till att uppdatera här; jag är för upptagen med att försöka hänga med i det där som kallas livet.
 
Alla saker jag sett fram emot den här sommaren bara flyger förbi framför mina ögon innan jag knappt hinner blinka och snart är juli slut och augusti kommer istället och kommer säkert gå minst lika snabbt och helt plötsligt är sommaren över helt och hållet och alla saker som vi skulle göra ligger bakom oss och jag får sorg och går omkring med någon sorts begravningskänsla inombords och en stor klump i magen redan nu och sörjer fast jag vet att jag egentligen borde vara glad istället över allt det roliga vi har gjort och ska göra....
Andas, Carolin. Andas.
 
Man får väl ändå lov att säga att jag lyckades pricka in rätt dagar att ha semester, då jag var ledig veckan som gick. Den var ganska intensiv skulle jag vilja påstå och bjöd på strandhäng, kräftfestival i Glommen, Luddis-passning, kvällsmat och glassätande i Läjet, en heldag i Göteborg med fina vänner och en magisk kväll på Ullevi där vi såg och hörde Gyllene Tider, makrillfestival (also known as Buas nationaldag), och även lite slötid i soffan framför tv'n.
BAM! Och så var den veckan förbi och jobbet kallade på mig igen.
 
Tre nätter är nu gjorda och jag vet ärligt talat knappt vad jag har gjort under passen. Kroppen och hjärnan har liksom gått på autopilot. Sömnen mellan nätterna har varit urkass. Det fina vädret har nog gjort sitt rent psykiskt; man vill inte gärna ligga inne och sova bort hela dagar när solen skiner ute, även fast man vet att man måste. Att vakna varje eller varannan timma efter att man lagt sig och tro att man sovit färdigt är inte riktigt optimalt.
 
Med facit i hand hade jag behövt minst tre veckors ledighet till för att varva ner. Lite mer än en vecka fullproppad med saker och festligheter varje dag får nämligen inte kroppen av koppla av tydligen?! När själva Ekebo-festivalen dessutom la ribban som start på det hela säger det nog sig självt kanske. Den helgen var ju bara helt galet rolig och innehöll mängder med skratt, härliga vänner, fantastiskt väder, dans och sång. Ännu ett tillfälle då jag önskar att den där knappen fanns. Jag skulle betala bra för den, som sagt...
 
Ekebo!
 
 
 
Strandhäng med en mystisk person!?
 
 
 
Kräftfestival i Glommen med världens bäste morbror!
 
 
 
Allra finaste Luddis och jag hade en skön eftermiddag tillsammans!
 
 
 
Göteborg och Gyllene Tider!
 
Fint folk hamnar i Göteborgs Posten!
 
 
Makrillfestival - Buas nationaldag!
 
 

Låt oss prata allvar för en stund.

 
För ett par veckor sedan var jag ute och gick. Jag tänkte att det kunde vara trevligt att ha något att lyssna på under tiden, så samtidigt hörde jag på när Kristian Gidlund sommarpratade.
Om någon såg mig under den där promenaden måste dom trott att något allvarligt hänt mig; ner för mina kinder föll tårarna och snyftandes satte jag den ena foten framför den andra.
 
Ni vet den där jävla skitsjukdomen? Han har den, Kristian. Och han vet att han kommer dö. Det finns ingenting mer att göra. Ingenting. Han är 1 år äldre än mig med hela livet framför sig. Hela livet, men tillåter inte sig att dagdrömma längre, för han vet att han ändå aldrig kommer få uppleva det han drömmer sig bort till.
 
Herr sambo undrade vad som var fel när jag kom innanför dörren efter promenaden, och jag försökte hulka fram att jag bara hade lite sorg efter ett radioprogram. Rörd och berörd. Och arg och ledsen. Varför finns den där jäkla skitsjukdomen?!
 
Idag föll tårarna igen då jag snubblade över ett filmklipp om samma skitsjukdom. Och så tänkte jag att ingen kan göra allt men alla kan göra något, så jag satte in ett bidrag till Cancerfonden.
 
Och jag tycker faktiskt att man borde gå in här och lyssna på Kristians program. För även om det är jäkligt sorgset så säger han så mycket bra saker. Saker som får en att ännu en gång värdesätta det man själv har. Och inse att man inte ska ta allt för givet. ♥
 
 

Spela vad du vill, men det måste gå att dansa till.

 
Om sisådär 12 timmar hänger jag in dom gröna kläderna på jobbet och tackar för mig i lite mer än en vecka. En natt kvar att göra sedan är det semester som gäller, och av den varan blir det mer i september och oktober då vi ju åker till USA.
 
Imorgon får Skåne hålla i hatten för då kommer vi och hälsar på. Några timmars sömn blir det för min del innan vi sätter oss i bilen och kör söderut. Vi är ett härligt gäng som ska till Ekebo i år och det ska bli SÅ himla roligt. Förra året var verkligen guld och frågan är om det går att slå. Vi kommer givetvis göra vårt bästa för att fallet ska bli så. Maten är inhandlad, rosévinet ligger på kylning, jag har packat alldeles för mycket kläder (som vanligt) och tidigare gjorde jag mig extra fin då jag besökte frisören. Dessutom verkar vädret vara på vår sida. Nu kör vi!
 

Berg och dalar.

 
Det var ju inte riktigt så här jag hade föreställt mig min måndag tillsammans med herr sambo som äntligen kommit hem från Härjedalen igen; med honom liggandes sjuk och helt utslagen på soffan. Han fick åka hem tidigare från jobbet, och jag har precis varit nere i affären och handlat hem nyponsoppa, blåbärssoppa och wichyvatten. Jag behöver nog inte skriva mer ingående om vad det är för sjukdom han har? Peppar, peppar! Hoppas jag slipper...
 
Helgens nattjobb är över och det har bjudits på kontraster som heter duga. Lördag - söndag var en helt galen natt med sjukt mycket att göra. För första gången sedan jag började på IVA fick jag vara med om att använda defibrillatorn; 5 gånger om. Lärorikt men ack så läskigt.
Natten som gick var betydligt lugnare och behagligare. Jag fick bland annat vara med vid mötet när en mamma fick sin alldeles nyfödda bebis i sin famn första gången. ♥
 
Och så var det alltså måndag igen. Med en sjuk sambo blir det en lugn kväll. Jag funderar på att ta mig ut på en promenad och blåsa bort alla baciller som möjligtvis lyckats hoppa på mig.
Resten av veckan är oplanerad fram till torsdag. Då ska jag besöka frisören på förmiddagen och sedan jobba natten. När jag vaknat till liv på fredag sticker vi från Bua och drar söderut. Då är det är dags för en av årets absoluta höjdpunkter: Ekebo!
 

RSS 2.0